18 December 2019 13:02 | Ann Kristin Ekman

Dryga veckan kvar till julafton, ska vi gissa att stressnivåerna just nu slår i taket på Postnords pakethantering? Jag vet att det är småaktigt och inte minst, jag vet att det inte är sorteringspersonalens fel att läget ser ut som det gör, det är ändå inte det lättaste att uppbringa rätt form av sympati.

Sent i våras beställde jag ett par skor från Tyskland. Efter att ha tvingats knata omkring i jympadojor sedan en olycka för några år sedan, har jag äntligen börjat kunna använda vanliga skor igen. Jag väntade därför otåligt på att paketet skulle komma. Och jag väntade, och jag väntade och jag väntade. Till slut tröttnade jag, kontaktade butiken som raskt skickade ett nytt par, istället för det som försvunnit i postgången.

I höstas var det dags igen. Utbudet av skor är helt enkelt större och bättre på nätet, så den här gången var det ett par gröna kängor som skickades iväg. Paketet kuskade fram längs gängse omvägar, avin levererades och talade om att paketet fanns klart att hämta. I Majorna.
Det hade naturligtvis inte varit något problem om jag bott i Majorna eller åtminstone postnummerområdet. Det gör jag inte. I själva verket bor jag inte ens i samma kommun.

Lätt ordnat, tänkte jag, ringde Postnord, fick efter en timme i telefonkö prata med kundtjänst som mångordigt och ihärdigt förklarade att de inte alls kunde hämta tillbaka paketet och leverera om det till mitt vanliga postutdelningsställe. Det var bara möjligt om jag först kontaktade affären som skickat paketet och de i sin tur begärde att paketet skulle levereras någon annanstans. Där gav jag surt upp, lånade en bil och körde iväg för att hämta mitt paket.

Samtidigt, det finns faktiskt en fördel med den saktfärdiga postgången. Har det bara gått tillräckligt lång tid, brukar försäljaren utan knot betala tillbaka. Har man sedan riktigt tur, dimper den beställda varan till slut också ner. Ett ypperligt exempel på att både kunna äta och behålla den beryktade kakan!