04 Mars 2020 16:30 | Christina Forlin

Fyra timmar, 25 minuter och 14 sekunder. Så lång tid tog det för vinnaren Petter Eliassen att åka de nio milen i Vasaloppet i söndags. Det är obegripligt snabbt. Inte nog med att han vann, han hade den mentala styrkan att rycka de sista metrarna på upploppet. Det är inte förutan att man tycker lite synd om den stackars tvåan Stian Hoelgaard som ledde bara några meter före mål.

Förra söndagen var jag själv vittne till hur oerhört lång sträckan är. Och blev medveten om hur mycket man kan oroa sig för: plusgrader med slask och regn, vindar, klädsel, vallning, rätta maten…. Starten i Öppet spår var klockan 07.30. Tack och lov hade det frusit till på natten. Spåren var nu isiga men inte blöta, och det var medvind.

Det blev uppvärmning till hitlåtar och musik med dalakänsla. Så bar det av för alla målmedvetna åkare, som tagit sig till startfältet gåendes eller med bil efter en väldigt tidig frukost för att inte riskera att komma försent på grund av köer i Dalafjällen.

Tro nu inte att jag åkte själv. Det gjorde ena sonen och hans sambo. Efter starten tog vi i ”supportergänget” bilen tillbaka till stugan, städade, packade och hann dessutom med en välförtjänt fika tyckte vi. Vi hade ju ändå gått upp tidigt.

Så rullade vi i väg. Samtidigt åkte och stakade våra barn mil efter mil. Och det gick ganska fort för dem. Nu gällde det för oss att hinna till Evertsberg, stressigt värre.

Vi var inte direkt ensamma på parkeringen, men vi lyckades som tur var i tid ta oss fram över de isiga glashala fälten som gjorde träningsvärken från skidåkningen dagen innan påmind. Och så kunde vi byta några ord med våra hjältar i spåret innan de kastade sig över blåbärssoppan, buljongen och bullen. De såg oförskämt pigga ut efter ungefär halva sträckan.

Nästa stopp var Oxberg, ett svinkallt blåshål med ljummen varmkorv. Det var nästan så man tyckte det var lite jobbigt. Så kom de stakande, och man insåg att man inte hade så mycket att klaga på. ”Oj, hur ska det här gå” tänkte jag men sa inget mer än ”Vi ses i Hökberg”!

Det gjorde vi och då vara det ”bara” cirka två mil kvar. Efter lite vallningssupport satte de fart igen.

Ingen idé för oss att stanna i Eldris, vi bara måste ju vara på plats vid målet. Utmaningen stavades återigen parkering, men vi lyckades hitta en plats halvvägs till Rättvik ungefär och hann dessutom med att svepa en tallrik soppa så vi skulle vara beredda att ta emot de slutkörda ungdomarna.

Och så kom de då i mål, väldigt glada och lite möra i kroppen men betedde sig annars som vanligt.

Själva kunde vi också andas ut, det hade gått bra, men jag undrar vem som egentligen var tröttast.