Om jag bara fick slippa handla

Jag har varit vuxen i några år nu. Färre än de flesta, men fler än vissa. Med vuxenlivet kommer förstås ansvar och hushållssysslor. De flesta av sysslorna har jag inga problem med.

Jag städar hyfsat gärna, förhållandevis ofta, och tillräckligt noga. Få saker går upp mot känslan av ett nystädat hem, ett skinande rent, rengöringsmedelsdoftande badrum, ett smulfritt köksgolv, kladdfria ytor och hörn fria från damm. 

Om man ändå ska säga något som kanske kan konkurrera med ett nystädat hem så är det väl en renbäddad säng. Därför är tvättiden varje söndag helig. Då ska alla lakan, handdukar och klädesplagg från veckan sorteras, tvättas, torkas, vikas och läggas in i skåpen. Det är rätt rogivande, eller hur? Med en podcast eller ett radioprogram i hörlurarna är det en trevlig stund. 

Att laga mat går väl an. Det blir kanske inga större smakupplevelser på vardagarna, och den indiska restaurangen på nedre botten i mitt hus har definitivt ökat sin omsättning sedan jag flyttade in, men någon mat blir det. Varje dag.

Disken går också som på rutin. Även om en diskmaskin står på önskelistan inför framtiden så går det ju faktiskt relativt fort att diska efter två personer. Även där kan man koppla i hörlurarna medan man blaskar runt i det varma vattnet. Det får godkänt.

"Hushållssysslornas värsting"

Världen skulle inte gå under om man mot all förmodan skulle få för sig att skippa städningen, tvätten eller disken någon dag. Ingen dör. När det gäller matlagningen finns ju som sagt den indiska restaurangen som en underbar räddare i nöden. Och så turas man om, om man är två. 

Men handlingen. Vardagens största plåga. Hushållssysslornas värsting. Man vill ha alla komponenter till en frukost hemma. Man vill ha färsk frukt och grönsaker. Man vill ha råvaror till hela veckans rätter. Man vill ha tvål, toapapper och tandkräm. Man måste, till och med. Att handla på nätet och få varorna hemkörda är förstås ett alternativ, men det är inte alltid man har framförhållningen som krävs. Dessutom är det ju bra att själv få välja sina avokados och tomater.

Kilometervandring i mataffären

Då är det synd att det är så fruktansvärt hemskt att handla. Tvi vale. Även om man turas om, så är varannan gång ändå för mycket. Låt mig beskriva hur jag ser på saken. Man försöker skriva en inköpslista, men vet aldrig vad man kommer att vara sugen på under veckan. Man försöker febrilt tänka ut några recept att laga, men inspirationen är obefintlig. Väl inne i matbutiken irrar man planlöst runt bland hyllorna och lägger ner udda varor i korgen. Ett paket köttfärs, men inga av de andra ingredienserna som behövs för att göra en god köttfärssås. En förpackning färsk pasta, utan någon plan för vad det ska resultera i på tallriken. Extrapris på rödbetor, en påse åker ner. Men till vilken nytta? 

Inköpslistan är inte skriven i ordning, så den sammanlagda sträckan man går inne i butiken blir flera kilometer. Det tar tid. Man har för få händer för att hålla i listan, dra korgen, plocka i varor, skanna. Så man skannar inte. Kön ringlar sig lång till kassan. Man försöker vara snabb när det blir ens tur, men streckkoderna hamnar åt alla möjliga håll på bandet. Det blir dyrt, alltid.

Påsarna packas dåligt, vassa kartonger sticker hål i plasten och de färska hallonen råkar hamna underst och blir mos. Att släpa hem påsarna är tungt. Det är svettigt, det är själadödande.

När man kommer hem och packar upp alla varor inser man allt man glömt att köpa med. Man måste dit imorgon igen.