Om inte om hade varit

Jag har alltid fascinerats av de där tillfällena där små och till synes obetydliga händelser har förändrat vår historia. Som när det österrikiska kronprinsparets chaufför Leopold Lojka valde att köra annan väg än den tilltänkta den där sommardagen 1914, vilket ledde till att Gavrilo Princip fick möjlighet att avlossa skotten i Sarajevo och därmed tända gnistan som startade det första världskriget. I det här fallet fick ett felsteg enorma konsekvenser för mänskligheten, men också i det lilla kan slumpen ändra riktningen för våra liv. Låt mig ge ett exempel ur mitt eget liv.

När jag tog studenten så hade jag framtiden klar för mig. Efter ett sabbatsår skulle jag söka till en specifik folkhögskola med teaterinriktning, därefter skulle jag vidare till scenskolan. Sagt och gjort, ett år efter studenten var det dags för inträdesprov till den där folkhögskolan. Själva provet var uppdelat på två dagar, där man var tvungen att kvalificera sig till andra dagen. Det gjorde jag och dag två bestod bland annat av en intervju med skolans ledning. Men här började det gå fel. Nervös och osäker så började jag svamla om att det viktigaste med att spela teater var egokicken av att stå på scen, hur jag liksom inte kunde leva utan den. Jag minns att den sista frågan jag fick var vad jag skulle göra om jag inte kom in på skolan. ”Då får jag söka kicken nån annanstans”, svarade jag. Redan där och då kände jag att jag hade sumpat mina chanser att komma in. För inte sjutton vill ledningen för en folkhögskola höra om hur viktigt det är att man får smörja sitt ego? Och mycket riktigt, några veckor senare kom beskedet. Jag blev reserv nummer fem. Jag hade satsat allt på ett kort och misslyckats. Där och då kände jag att min livsplan hade gått åt helskotta.

Den där intervjun en solig vårdag 2003 är det enskilda misslyckande som har påverkat mitt liv mest. När jag ett år senare sökte igen så festade jag hårt kvällen innan och kom bakfull till inträdesprovet. Kanske var mitt beteende ett slags försvarsmekanism, att jag skulle ha nåt att skylla på om det gick åt skogen också den gången. Och det gjorde det, jag gjorde så dåligt ifrån mig att jag inte ens gick vidare till andra provdagen. Efter det lovade jag mig själv att inte söka fler skolor och faktum är att jag inte har pluggat en sekund efter studenten.

Ibland funderar jag över hur mitt liv hade sett ut om jag hade svarat annorlunda på frågorna den där gången. Hade jag kommit in på skolan och i så fall, hade jag fortsatt att plugga? Eller var det inte på intervjun det föll, var jag kanske helt enkelt inte tillräckligt bra? Då tänker jag på Leopold Lojka. Hur många gånger funderade han över att han valde den väg som, av en slump, ledde rakt in i ett världskrig? Om inte om hade varit…