Krönika: Att fortsätta springa

Av Filippa Andersson

Hjärtats klaffar öppnas. Blodet pumpas ut i en fart lungorna aldrig tidigare skådat. Koldioxiden forsar ut och syret strömmar in. Mjölksyran samlas i benmusklerna. Hjärtat pumpar. Andningen ökar. Benen värker. Skoskavet på ena hälen börjar ge sig till känna. Att ta sig upp för trottoarkanten börjar kännas som ett toppförsök på Mount Everest.

”Tipp, tapp, tipp, tapp, tippitippitipptapp!” Det är mamma som springer runt i cirklar och sjunger som om vi vore ute på en karneval. Varför hon sjunger julsånger vet jag inte, men det är inte heller något jag bryr mig särskilt mycket om just nu. Jag höjer musiken i mina egna lurar för att slippa höra hur lycklig hon är. Nu handlar det bara om att ta sig framåt.

Vi springer kilometer efter kilometer. Plötsligt kniper det till i sidan av magen och jag drabbas av det förödande tillstånd som skulle kunna sänka även den snabbaste elitlöparen- håll. Jag kommer ihåg att min gympalärare tipsade oss att hålla i en sten under orienteringen för att undvika håll och trots min tveksamhet till denna mirakelkur plockar jag upp en sten. Jag tar några djupa andetag eftersom min pappa sagt åt mig att andas igenom en hållattack. Det kan väl aldrig skada att andas tänker jag.

Samma sommar det blev grillförbud i Kungsbacka vann mamma en minigrill i Ljungkileslingan, ett tiokilometerslopp där Mustafa Mohamed var med som prisutdelare. När vi nu närmar oss löprundans mittpunkt tänker jag på hans bästa löpartips. Man skulle fråga sig själv ”orkar jag springa just precis nu?” Eftersom svaret trots allt ändå är ja på den frågan finns det ingen anledning att stanna upp nu. Och så fortsätter jag fråga mig själv när det känns som tuffast och alltid orkar jag springa lite till just precis nu.

Vi springer förbi Kungsbackaskogen där jag orienterat under gymnasiet. Vi passerar Tingbergsvallen där jag varit på friluftsdagar varje år under mellanstadiet. Vi når ett trafikerat övergångsställe vid Kungsmässan. Jag fylls av hopp om att få stå stilla några sekunder i väntan på att få springa över, men bilen stannar så snällt och mamma springer (skuttar) över.

Fast att det känns som att kroppen ska upplösas är det något som får mig att fortsätta. Och nej, just nu är det inte min mamma som motiverar mig mest. Hennes cirklar runt mig har blivit allt större och snart har hon nog tagit sig igenom hela Jöbacks julalbum.

Det som nu får mig att fortsätta springa är de lyckoalstrande endorfinerna som utsöndras i min kropp. Efter vår 45-minutersrunda har min kropp utsöndrat en sådan hög dos endorfiner att det motsvarar den smärtstillande effekten av 10 milligram morfin, den högsta dosen morfin läkare rekommenderas ordinera till en patient i smärta. Inte konstigt att jag inte längre känner av mitt skoskav.

Jag har precis hunnit få av mig ena skon när mamma frågar om vi ska ta en morgonrunda imorgon igen. Jag hoppas att jag en dag kan längta lika mycket till löpturerna som hon gör. Än så länge lyckas jag bara njuta av dem när de väl är över. Men det sägs ju att det tar 66 dagar för att få in en vana. Stämmer det har jag ju bara 65 dagar kvar.