När hela Sverige håller andan

Det var en vanlig onsdag men ändå inte för det var förra onsdagen och det var dagen när Sverige slog Mexiko i fotbolls-VM och vann gruppen och gick vidare till åttondelsfinal.

Jag är inte sportintresserade på det där sättet att jag läser tabeller och minns alla mål Sverige gjort i landskamper 20 år tillbaka i tiden, men jag rycks med när det gäller. Och det var jag inte ensam om att göra i onsdags. Det verkade som om nästan alla svenskar höll andan och bara hoppades. 

Det påminde om hur det var på Stenmarks tid. Då när man gick i högstadiet i mitten av 1970-talet och läraren förgäves försökte hålla igång lektionen men hade ingen talan utan fick ge sig när några kreativa killar helt sonika satte igång tv:n när Stenmark skulle åka. Och visst, antagligen ville väl också hon se, liksom övriga Sverige.

För att inte tala om hur det var när Björn Borg segrade i Wimbledon, då tittade till och med min pappa som annars aldrig brydde sig så mycket om sport. Det var oerhört stort.

Onsdagen förra veckan var jag kvar på jobbet under första halvlek, sedan skulle jag under pausen ta mig hem. Jag bor nära och skulle hinna. Matchen började ju bra utan större dramatik, men visst – oerhört spännande ändå. 

Och det var det uppenbarligen fler än jag som tyckte. När jag kom ut på gatorna var Kungsbacka helt öde, ännu mer folktomt än en sen kväll. Men nu var det ljust och tomt. Märklig känsla, inte ens en hund med matte eller husse mötte jag, knappt någon bil, ingen cykel. 

Men på restaurangerna fanns det förstås folk och hejarklackar, och när jag kom i höjd med Tio Pepe hördes ett JAA över hela innerstaden och jag kikade in genom fönstret på restaurangen och fick bekräftat att det just blivit 1-0 till Sverige.

Så glad jag blev, och så rättvist det kändes efter den snöpliga förlusten mot Tyskland lördagen innan.

Jag fortsatte hemåt på de folktomma gatorna, och väl hemma satt redan andra delar av familjen bänkad vid tv:n. Hur det gick vet ni ju alla. Några JAA till blev det och allt kändes plötsligt lite lättare.

I dag är det dags igen, för en lika nervkittlande och engagerande match. Och i dag ska jag ta mig hem i tid. Sverige stannar, gatorna är öde. Nästan som på Stenmarks tid.