Musikaliska comebackerna under pandemin

Jag ska nu ge mig på en spaning som saknar vetenskapligt belägg så till den milda grad att den tangerar den rena killgissningen. Men känns det inte som att vi har gett de musikaliska comebackerna lite extra kärlek under pandemin? Ta ABBA som exempel. Att 70-talets giganter är tillbaka kan väl knappast ha undgått någon. De två nya låtarna, den kommande fullängdaren, den märkliga avatargrejen och det ännu märkligare gruppfotot med robotliknande motion capture-dräkter står tillsammans för en annorlunda men samtidigt väldigt tidstypisk återkomst. Det som imponerar allra mest tycker jag är det faktum att ingenting om det nya albumet har läckt ut i förväg. Om det sen beror på benhård lojalitet hos alla inblandade i den långa kedjan mellan inspelning och lansering eller rädsla för att för evigt bli brännmärkt av de kanske största kolosserna i svenskt musikliv låter jag vara osagt.

En annan som stod för en högst oväntad återkomst mitt under brinnande pandemi är Jakob Hellman, som helt plötsligt klev tillbaka in i rampljuset med uppföljaren till sitt 32 (!) år gamla debutalbum. När han i TV4:s ”Så mycket bättre” fick frågan om varför det har tagit så lång tid svarade han ”Jag kom av mig”. Årets citat alla kategorier om du frågar mig.

Eller så handlar det här varken om ABBA eller Jakob Hellman, utan om mig. För kanske är det bara jag som har haft ett ovanligt stort behov av det gamla musikgardet under en pandemi som gjort mig deprimerad. Vanligtvis lyssnar jag mycket mer på ny musik än äldre. Självklart har jag, precis som alla andra, mina gamla favoriter som jag gärna återkommer till. Men att The Sonics är tidernas bästa rockband vet jag ju redan, då är det roligare att se om nåt nytt och fräscht kan ge mig samma kickar. Under pandemin har jag dock blickat ovanligt mycket bakåt.

Framför allt har jag uppskattat gamla artister som kommer med ny musik. Det är faktiskt ganska anmärkningsvärt att AC/DC:s senaste album, släppt förra året, hör till de jag har lyssnat allra mest på under den tid som coronaviruset har härjat vår planet. Särskilt med tanke på att jag har avfärdat allt de har släppt sen 1990 års ”The Razors Edge” med motiveringen att de ju bara släpper samma skiva om och om igen. Inte fasen har de utvecklats nåt den här gången heller. Men just nu när jag suttit hemma, stirrat in i väggarna och kämpat mot en depression så har de åldrande australiensarnas primalrock passat som hand i handske. Det är som att hjärnan har krävt ny musik som bot mot tristessen, men att det invanda har behövts som påminnelse om det jag saknade från livet innan pandemin.

Det är utan tvekan så att mitt stora musikintresse har hjälpt mig igenom min depression. Att sortera, komplettera och utöka min vinylsamling har gett mig ett mål i en vardag som ofta har saknat just ett sådant. Och ibland har den bästa medicinen mot mörkret varit att ta en evighetslång skogspromenad med världens bästa musik på ohälsosamt hög volym i lurarna. Det är inte första gången som musiken har räddat mig från mig själv och troligtvis inte den sista heller. Men jag tvivlar på att det hemvana och förutsägbara någonsin kommer spela lika stor roll igen.