Mitt liv med Max

Det var ett tag sen nu. Han är ju ändå 89 år och det är länge sedan de stora rollerna. För de yngre generationerna är han förmodligen helt okänd.
Men i helgen hände det trots allt igen. En vän presenterade mig för en bekant jag aldrig förut träffat, och hon utbrast: ”Oj, vad du är lik Max von Sydow!”

Jag log så där lite tvetydigt, en min som kan tolkas både lite uppskattande och trött bekräftande. För min likhet med den kände skådespelaren har verkligen gett upphov till många samtal och märkliga situationer.

Första gången jag minns att någon noterade parallellen var när jag som 20-åring arbetade på ett vårdhem. En rast satt jag i fikarummet, som vanligt omgiven av sisådär 15 kvinnor i olika åldrar. En konstaterade då att jag var lik Max.
Hennes kollega granskade mig tvivlande och utbrast sedan föraktfullt: ”Max von Sydow?? Nädu, han är ju snygg!”

Sen dök jämförelsen upp gång på gång de kommande åren. För att stå ut konstruerade jag en fantasi som jag för varje tillfälle broderade ut mer och mer. I korthet gick den ut på att min mor i sin ungdom (hon och Max är jämngamla) varit flickvän med Max och blivit gravid med mig.

Min far tog sen på sig faderskapet, så ingen vet om att jag är skådespelarens son. Som ni förstår gick det att fylla på med oändliga historier om besök i Hollywood och annat. Men det höll på att ta en ände med förskräckelse.

En kväll på en krog i Göteborg, jag var väl runt 25 år, var det en liten gubbe tvärsöver bordet som gjorde den klassiska jämförelsen. Jag gick igång, men hade druckit ett par öl, så min historia blev nog lite väl fantasifull.

Mannen tittade skeptiskt på mig och undrade om jag drev med honom? Javisst, svarade jag glatt.
”Vill du ha stryk?” undrade han då. 

Nu var han väl 1,65 lång och jag är 1,94, så jag besvarade hotet med ett lika nonchalant ”javisst”.
Han tittade lugnt på mig och kavlade upp skjortärmarna. Ett par obehagligt kraftfulla och tatuerade överarmar visade sig. Sen kom droppen. Han öppnade gapet, plockade ut lösgommen stoppade den i fickan. Det här var en sjöbuse som varit med förr.

”Ska vi göra upp nu?”
Jag vet inte vad Max von Sydow skulle ha gjort. Själv ursäktade jag mig med att jag måste på toa.

Sen smet jag. Och historien om Max har jag aldrig använt igen.