Jag jobbar på ett ställe.

Jag jobbar på ett ställe där man just nu kämpar för överlevnad.

Jag jobbar på ett ställe där vi med nöd och näppe knappt får ihop det varje dag.

Jag jobbar på ett ställe som har en så toxisk miljö att mer än hälften någon gång varit sjukskrivna/är sjukskrivna just nu.

Jag jobbar på ett ställe där folk säger upp sig för man rent fysiskt och psykiskt inte orkar mer.

Jag jobbar på ett ställe där ledningen blundar för alla problem och förväntar sig att personalen bara snabbt och enkelt ska ändra sitt sätt att arbeta på utan problem.

Sanningen är att jag jobbar på ett ställe där det just nu är krig. Må det låta dramatiskt men det är sanningen. Det är krig mellan personal och ledning när det kommer till förståelse, det är krig mellan personal och patienter för att vi inte kan erbjuda det vi vill/patienterna vill. Det är krig med en själv för man inte vet om man ska vara kvar och kämpa eller överge skeppet.

Vi går varje dag här och kämpar och slåss tills vi inte har någon kraft kvar. Vi försöker uppfylla det omöjliga, försöker leva i en drömvärld som inte är så ”drömmig”.

Vi tänker hela tiden ”nu kan det inte bli värre” eller ”botten är nog nådd” men så kommer nästa käftsmäll, nästa slag i ansiktet från vår kära ledning, från våra kära politiker om önskemål, nej order om att vi ska dra åt snaran lite mer.

Låt oss prata lite om Sveriges vård. Vi på Kungsbacka vårdcentral ska just nu som en av Kungsbackas största vårdcentraler öka listningar, öka besöken, minska besök till betald vård som till exempel Närakuten och nätdoktorer.

Samtidigt så minskar vi personalen, drar ner på tjänster och samtidigt ska hela ekvationen gå ihop.

Jag kommer till jobbet varje dag och tänker ”vad för bränder ska vi släcka idag?” eller ”vem kommer säga upp sig nu?”. För det är verkligheten.

Jag har kollegor som får panikattacker, gråter, blir arga, som aldrig får chansen att varva ner, inte ens hinner gå iväg för att äta sin lunch, listan kan göras lång. Vi har sköterskor som kan vara ensamma vissa dagar och ändå förväntas täcka upp jobbet för fyra personer på en. Vi har läkare som går in på helger och sena kvällar för att hinna med.

Detta brev är för mina kollegor, vi orkar inte mer.

Det är även för våra patienter så ni kan förbereda er för det värsta.

Vi hade fel, botten var inte nådd, det visade sig att vi kunde sjunka ännu mer.

En uppgiven själ på Kungsbacka vårdcentral