Mammas gata

Jag har en Plan B. En riktigt plan B. Om allting skulle skita sig. Om det värsta skulle hända. Då drar jag till the Keys.

På Floridas sydspets. Där blir jag någon form av geni och/eller tok. Inte en sådan där skum tok du kan träffa en tisdagskväll på Willys när han går före i kön för att nikotinbegäret tär på hans vänlighet. Utan en trevlig sådan som alla känner till och ingen är rädda för att prata med. Jag kan också hamna vid en bergig kust vid Medelhavet men det får ses som Plan C.

Jag är inte rädd för varken Plan B eller C även om jag föredrar Plan A, att flacka runt i världen med min älskade fru. Två grånande vänliga själar som upplever, skapar, känner och lever.

Korsade kommungränser

Jag är äldst i en syskonskara om tre. När vi växte upp var det ganska tydlig vem som var den äventyrlige. Det var storebror som gick före. Testade, gjorde saker, vågade. Så överraskningen var rätt stor när min lillasyster flyttade norrut. Inte jättelångt norrut men för att vara en Forsberg var det långt.
Hon korsade en handfull kommungränser och byggde bo i skogarna utanför Kungälv. Där bor hon nu med karl, barn och djur. Länge ett djupt sår i släkten.

Lillebror såg däremot att nöja sig med ett lugnt liv i Kungsbacka. Respektabelt jobb, flickvän och bostadsrätt. Den parveln skulle inte röra på sig, det var ett som var säkert. Fram till en dag då han plötsligt avslutade både förhållande och anställning, sålde alla sina tillhörigheter inklusive bostadsrätten och köpte sig en Ford Ranger och drog söderut. Nu bor han i en spansk bergsby med en spanjorska. Så med de två lugna bortflugna vore det inte helt konstigt om storebror också hamnade någon helt annanstans.

Ett avslutat kapitel

Jag har alltid sett mig själv som en äventyrlig människa. En människa som vågar vill och kan. Som inte är rädd för att kasta sig ut i det okända. Som älskar att prata med nya personer. En människa som kan landa var som helst i världen. Jag var ganska säker på att Kungsbacka var ett avslutat kapitel när jag lämnade staden i början av millenniet.

Jag kom dock tillbaka ganska fort. Knappt ett decennium senare kom jag hem igen. Till mammas gata. Till ett radhus, 300 meter från där jag lekt som liten. Ett likadant radhus som mamma och pappa.

Men nu, nu är det dags. Nu går flytten söderut. Dags att lämna radhuset och mammas gata. Visserligen bara ytterligare 300 meter söderut. Till ett kedjehus. På en gata där alla vännerna bodde när vi var lite större och där deras mammor fortfarande bor kvar.

Men ändå. Självförverkligande.

 

Här kan du läsa mer från Norra Hallands krönikörer