Lärorik naturvandring i Vallda lockade

Av Kristian Alm

Vilket är det godaste bäret? Hur fick de hem fisken från Korshamn? Och hur fick alla plats i Dannevalen? En vandring kring Vallda Sandö handlar inte bara om vacker natur.

Med jämna mellanrum anordnar Länsstyrelsen guidade vandringar i våra naturreservat, och Norra Halland hängde med när löparentusiasten Jonte Lind lotsade ett tjugotal intresserade en fyra kilometer lång runda i kuperad terräng.

– Jag är hjälper till med leder för vandrare och löpare och fick frågan om jag kunde vara guide, och eftersom jag är uppvuxen vid Smarholmen tyckte jag att Vallda Sandö kunde var intressant, berättar Jonte Lind.

Kulturhistoria
Det handlar mest om natur och vackra vyer, men även lite kulturhistoria. Dessutom visar det sig att gruppen rymmer både biolog och skogsmästare, så specialkunskaperna ger många tillfällen till nya upptäckter.

– Vad är det här för en söt gul liten blomma? Den växer ju överallt, undrar en lite floravilsen reporter.

Svaret kommer blixtsnabbt.

– Blodrot. Den heter så för att rotsaften är röd.

Kan så här i efterhand med Googles hjälp tillägga att roten använts för att stilla blödningar, oklart om det hjälpte eller det bara var för att färgen liknade vartannat.




Några märkliga ejderliknande fåglar visar sig vara just det.

– De byter från praktdräkten just nu, konstaterar vår biolog.

På snåriga nästan obefintliga stigar tar vi oss upp på Sandö röse, och spanar vid foten av bronsåldersgraven ut över skärgård och omgivning. Någon konstaterar att horisonten norrut ändrats – numera sticker Karlatornet upp i Göteborg.
Jonte Lind berättar om fornåkrar, de åkrar som odlades under medeltid och framåt i skogsområden, men som idag är igenvuxna och svåra att se spåren av. Gruppens skogsmästare konstaterar att det vid avverkning inte sällan blir små konflikter med hembygdsforskare när man råkat köra sönder någon lämning man inte observerat.

Över stock och sten
Det är ingen lätt runda, och här och var måste de lite mer instabila i gruppen krypa fram över klipporna för att inte riskera benbrott. Det blir inte lättare av att vädret trotsar prognosen och en rejäl regnskur gör oss alla småsura och stenarna hala.
I den lilla viken Korshamn visar en tomtning, alltså en enkel stengrund, att fiskare haft sin landningsplats där och övernattat. Vi funderar på hur de fick hem fisken över de branta klipporna, men hittar inget bra svar. Konstaterar bara att folk var tuffare förr.

Så planar marken ut och den sista biten blir en lummig promenad där jag kommer i diskussion med en familj från Hudiksvall på sommarbesök i söder. Frågan är vilka bär som är godast, och om man säga att vårt björnbär, som inte finns i Norrland, skulle kunna motsvara hjortron?

De har sin olika fördelar och nackdelar enas vi om. Björnbär är taggiga och ibland svårplockade, medan hjortron å sin sida gärna samsas med mygg och knott.

– Åkerbär är ändå godast! slår Hudiksvallsfamiljen fast.

Vi som inte fått smaka detta norrländska bär av hallonsläktet får väl lita på det, och citera Linné som på sin Lapplandsresa konstaterade att åkerbäret ”med sina bärs vinlika nektar många gånger återeldat honom, då han nästan dignade av hunger och trötthet”.

Dannevalen
Turen slutar i torpet Dannevalen, vackert restaurerat av hamnföreningen. Här rymdes fram till för 100 år sedan både en torparfamilj och de fiskare som behövde tillfällig boning. Vi tjugo som trängs i storstugan köket inser att ingen har fått vara längre än 185, och att man inte hade covidavstånd när familj och gästande fiskare skulle trängas. Återigen slår vi fast:

– Folk var tuffare förr!