Jul igen

Det blev en jul igen. Det trodde vi inte i mitten av november då de första larmen om att julen skulle förbjudas kom. Några veckor senare kom andra skri om att julkalendern var heteronormativ och för vit. På Lucia, den svenskaste av alla högtider var det inte ett enda svenskt resmål i på spåret. Istället var vi på väg mot nån jävla Medelhavsö.

Men nu är vi här. Med traditionsenligt regn och gröna gräsmattor. Så som det sett ut sen de första julknarkarna satte upp sina stakar i mitten av oktober. Överstökade, sönderjulade och så där lagom skamsna över det överflöd vi vältrat oss i. Klimat- och klassångest river i någras bröst. Hos andra kan smärtan i bröstet mer härledas till de kopiösa mängder gris ätit. Vissa barn skriker över mer, andra sitter tysta, lättade för att den där fulla morbrorn äntligen åkt hem.

Det blev en jul igen. Det är lustigt att julen är överallt och under attack. Där jobbar den liksom på två nivåer. Men om det är nått julen är van vid så är det att vara ifrågasatt, använd i propaganda och ibland alldeles, alldeles underbar.

I Storbritannien under Oliver Cromwell var julen konstant under attack. Helgen hade, precis som nu, utvecklats till ett meningslöst frossande på mat och dryck. Firandet sågs som en smutsig rest från den katolska tiden. Cromwell och hans anhängare försökte ihärdigt förändra julen i puritansk riktning. De tolv dagarnas fest med bland annat fyrverkeri och sexuell lössläppthet avskaffades. Sett i backspegeln gick det ju si så där. Det skaver förstås lite att det var just fyrverkerierna som gjorde comeback

En annan av mina favoritberättelser om julen handlar om Sankt Nikolaus. Han är ett av de mest populära helgonen och skyddar bland annat sjömän, fiskare, köpmän, falskeligen anklagade personer, barn, prostituerade, ångerfulla tjuvar, apotekare, bågskyttar och pantbanker. I Tyskland brukar han fylla barns stövlar med godis och presenter redan den sjätte december. Nazisterna däremot gillade inte Nicko utan ersatte honom med den helt rimliga och kärleksfulle karaktären Oden.

Det blev en jul igen. Precis som det alltid blir vid den här tiden på året åtminstone de senaste 1700 åren. För, runt år 300 bestämde de kristna kyrkofäderna att Jesus var född just den 25 december. Är det något kristendomen ska ha guldmedalj i är det ju att sno traditioner. Det blir ju oftast enklast så. Enligt många historiker så firades då den romerska högtiden Dies natalis solis invictit vilket, lite ironiskt med tanke på väderleken sen typ augusti, kan översättas med ”Den oövervinneliga solens födelsedag”. Jag tycker därför att vi fortsätter attackera och utmana julen. Att vi i sann kristlig anda fortsätter att välkomna in lussekatter i luciatåg, vinterlov i skolan samt Hormizdh, Yazdegerd och Perozadh in i våra hem.

Det blev en jul igen. Nu hoppas vi på en god fortsättning.