Det var i måndags förmiddag som Jana Nilsson hade lämnat sin dotter som går på Elof Lindälvs gymnasium. På vägen tillbaka började hon känna sig yr när hon passerade Fjärås stationssamhälle.

– Allt blev svart men på något sätt måste jag ha kört vidare, för bilen gick tydligen av vägen i närheten av avfarten till Dotetorp.

Vad som hände sen vet Jana någorlunda via en väninna som råkade passera strax efter olyckan.

– Då visste hon inte att det var jag, men hon såg en person som låg på vägen och runt om henne personer med reflexvästar. Intill stod en sånt där arbetsfordon med en stor hänvisningspil längst bak.

Både polis och ambulans var snabbt på plats runt halv elva, och Jana kördes till Varbergs sjukhus. Där har hon undersökts grundligt, men man har ingen tydlig förklaring till vad som hänt. Både hjärna och hjärta är i god form.

– Jag har en kompressionsskada och har brutit revben, men det beror mest på att de som drog ut mig gjorde hjärt- och lungräddning. Så det är inget jag är ledsen över!

Men vilka var det som räddade henne? Jana Nilsson efterlyste dem på Facebook och hoppades få kontakt.

– De personerna gör att jag inte tappar tron på mänskligheten. De har vågat gå fram, lyft ur mig och gjort HLR. Jag är så oerhört tacksam. Det de gjorde är inget jag kan återgälda, men jag vill ändå berätta för dem att insatsen var ovärderlig.

Och sent på torsdagseftermiddagen blev det resultat. Henrik Andersson som jobbar på NCC med att inspektera vägar för Trafikverket hörde av sig.

– Jag och min praktikant såg att det stod en bil i diket med en kvinna som hängde över ratten. Vi drog ut henne, larmade ambulans och påbörjade HLR.

Nu har alltså Jana fått en pusselbit. Ambulanschefen har även lovat att Jana Nilsson så småningom ska få träffa personalen som kom till olycksplatsen för på så sätt kunna fylla i luckorna. Men först får väl revbenen läka hjälpligt.

– Jag är 53 men känner mig som 153. Men jag är fortfarande här!