13 November 2020 14:00 | Stefan Pettersson

I måndags gick startskottet. Ett gäng på tidningen har anmält sig till en nationell stegtävling och nu är vi i gång. Åtta stycken på tidningen är med och vi har delats upp i två lag. Under fyra veckor ska vi samla steg. Kvartetten jag ingår i har startat en ”pepp-grupp” på Messenger och det har varit en lovande start. Alla är taggade och även om det inte är någon tävling så vore det lite kul att vinna över det andra laget. Men grundtanken är givetvis att komma ut och röra på sig.

Sporra lite extra

Men när det gäller tävlingsinstinkt så är den trots allt inte oviktig. Det kan i många sammanhang sporra lite extra. Och det ska villigt erkännas att jag var väldigt nöjd när jag hade flest steg av alla, men jag blev ganska snabbt passerad och halkade neråt i listan. Sånt är livet.

Dålig förlorare

Jag motionerar främst i spåret i Kungsbackaskogen och när jag var ute i veckan kom jag att tänka på en av mina tidigare chefer, som var en otroligt dålig förlorare. När det var dags för en stegtävling mellan företag i Motala var det mer eller mindre ett krav (från chefen) att alla skulle delta. Jag sa nej, på grund av att det just framställdes som ett krav. Min chefs personliga mål var att gå längst och det lyckades – nästan. Det blev förlust med någon kilometer och då kom en bortförklaring i bästa Trump-stil: Kortet strulade en gång så rundan registrerades inte. Så egentligen vann jag!

Smått parodiskt

Så det här med vinnarmentalitet är bra att ha, i lagom dos. Annars kan det bli helgalet och smått parodiskt. Jag har varken planer på att fuska eller skylla på nåt när det gäller den pågående stegtävlingen – men jag kommer under fyra veckor att gå mer än på länge. Det är på sitt sätt också en seger. Målet är att ta minst 45 000 steg per vecka. Det ska jag klara.

Trevlig helg.

Läs fler krönikor här