Jag har blivit mina föräldrar

Som barn sa jag att jag aldrig ska ha en trädgård. ”Trädgård är såååååå tråkigt!”, sa jag till min mamma när hon slet med rabatterna. Jag minns en solig kväll, troligen i maj, när min mamma planterade tagetes i en rabatt. Jag ville hon skulle komma och leka istället. Men det blev inget med det, för det var tvunget att få ner blommorna i rabatten. Totalt meningslöst tyckte jag då. Hur kan det vara roligt att ligga på knäna och sticka ner blommor i jorden. Blommor som dessutom stinker. Då sa jag till mig själv att när jag blir vuxen ska jag absolut inte ha en trädgård. Roligare saker måste man ju kunna göra. Och om jag skulle få barn ska jag alltid leka med dem. Hela tiden.

Nu har det gått drygt 30 år sedan den där varma, sköna maj-kvällen. Jag har trädgård, spenderar kvällar med att plantera blommor och en dotter som står bredvid och frågar om inte vi kan gå till lekplatsen. Jag svarar att jag måste få ner plantorna i jorden. Hon svarar: ”Tråkigt!” och tänker säkert samma tanke som jag gjorde som barn.

Jag inser att jag blivit mina föräldrar.

Men det är inte bara saker utan även gester och kroppsspråk jag tagit efter. Min pappa brukar cirkulera med pekfingret runt munnen när han funderar. Jag gör precis samma sak. Och det är inte bara mina föräldrar jag tagit efter. Jag börjar även inse att jag och min sambo efter 15 år tillsammans börjat sammanstråla till en individ. Jag hör mig själv säga saker precis så som han säger dem och vi har även lagt oss till med samma minspel.

Jag har inget emot att blir som mina föräldrar. Tvärtom. Även om jag som barn till exempel inte gillade att mamma lade tid på trädgården vill jag som vuxen och förälder att vår dotter ska ha en barndom precis som min. Inte så att jag ska återskapa min egen barndom, men jag inser att alla de saker som präglade mig och som vi som familj gjorde när jag var liten är sådant som jag vill kunna föra vidare. Och det är inte de stora sakerna utan de små vardagliga händelserna som jag framförallt minns. Skogspromenaderna på våren, få umgås med djur, fika på altanen, åka hölass, hoppa dubbelhopprep på gårdsplanen och många, många mer saker. Men framförallt bär jag med mig att de alltid trott på mig, pushat mig att anstränga mig det där lilla extra, att de alltid funnits där för mig och ställt upp oavsett vad. Det är så jag hoppas att min egen dotter kommer att tycka om mig när hon är vuxen.