23 Augusti 2019 07:59 | Richard Forsberg

En tanke har slagit rot i mig på sistone. Den skrämmer mig samtidigt som jag inser att det är den nödvändiga, om inte enda vägen att gå, eller rulla. Jag funderar på att bli cyklist. Jag är fullt medveten om att det för en man i min ålder är jäkligt riskabelt att börja snacka cykel. Cyklismen har som bekant dödat mångdubbelt fler människor är nazismen och kommunismen tillsammans. Inte bokstavligt förstås men stilmässigt. Andra ideologier har snygga blanka stövlar, hårfagra revolutionärer och svängiga kampsånger. Cyklismen frontas bland annat av lönnfeta farbröder i spandex.

 

Andra framstående skyltexemplar för Cyklismen är de som tar upp tre platser på tåget där de sitter med sin knappt i hopvikta cykel, klädda i galonställ och mumsandes på en medhavd limpmacka med prickigkorv. Eller de förvuxna dagisbarnen som envist ska ha på sig sin av kontorskostym fyllda ryggsäck trots trängseln i rusningstrafiken. Visste ni förresten de senaste undersökningarna visar att endast en av tio tycker ryggsäck i lokaltrafiken är en bra idé. (paus för skratt) När jag ser dessa lätt svettiga friskusar fylls jag av självförakt, deras självförakt. Det finns egentligen bara en sort som är värre och det är de ondskefulla bilisterna

 

Jag själv är stolt fotgängare men fuskar då och då som ondskefull bilist. Det är detta förtidiga uttag av mina ofödda barnbarns tid på jorden som skaver. Det håller helt enkelt inte att köra bil varje dag bara för att barnen har olika lärosäten och att tiden är knapp. Tiden håller som bekant på att rinna ut för något bra mycket viktigare än mitt vardagspussel. Mitt Greta-moment till trots, så tänker jag inte bli en cykelbyxepappa med råkost i mungipan och skor som lätt klickar fast i pedalerna. Jag blickar därför söderut, bort från den karga svenska järnhästen till den mer spanska ”El cykel”!

 

Lagom till att det statliga bidraget som fick alla att köpa elcyklar har tagits bort tänker jag nu alltså lägga vantarna på en. Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort. Det är en djungel. Det är batterikraft och motorkraft, vridmoment och räckvidd, jag blir tokig. För att inte tala om stölderna! Så fort du köper en el-cykel snor någon den säger dom som vet. Sen är det tillbehören! Jag vänder mig emot cykelbyxor med centraliserat ventilationssystem, hjälm med blinkers, lås med Bluetooth och glasögon med night vision. Likt förbannat har jag en oemotståndlig vilja att köpa den där trevliga hjälmhatten, den tweedmönstrade cykelponchon och den designade trälådan för pakethållaren.

 

Cyklismen tycks vara ett dyrt rop på hjälp från en förvirrad medelklass. En varningssignal. Och jag susar laddad till tusen mot dess epicentra.