Jag minns hur ni mobbade mig. Jag minns alla orden ni sa. Jag minns klumpen jag hade i magen. Jag minns när ni kallade mig för ”Lars” när jag var korthårig. Jag minns hur ni sköt blöta pappersbitar på mig med sugrör.



Jag minns när ni hängde ut mig med namn och bild på internet. Jag minns hur ni skruvade isär min cykel så den skulle gå sönder när jag cyklade hem efter skolan. Jag minns när ni la råa ägg i mina skor och hoppade på dem.



Jag var på botten. Men jag tog mig upp igen. Och det är tack vare min mamma. För att jag hade en vuxen att prata med och alltid kunde berätta vad som hade hänt.


Hon lyssnade på mig. Hon tröstade mig. Hon kramade mig och sa att jag är vacker, modig och älskad. Hon sa att det var mobbarna som gjorde fel och aldrig jag.


Men alla barn har inte en vuxen att prata med. Alla barn vågar inte berätta vad de blir utsatta för.



I Sverige blir 60 000 barn utsatta för mobbning, systematiska kränkningar, uteslutning och elaka kommentarer varje år. Det är 60 000 barn för mycket. Därför måste vi ta kampen mot mobbning.


För att göra det så måste vi utgå ifrån oss själva.



Vi måste tänka på vad vi säger till andra människor och hur vi säger det.


Vi måste tänka på vad vi skriver och vad vi kommenterar på internet.


Vi måste visa civilkurage. Vi måste våga ta ställning och agera när vi hör eller ser något vi tycker är fel.



Inget barn ska behöva vara rädd i skolan eller på fritidsaktiviteter.


Därför tar vi kampen tillsammans och gör världen till en tryggare plats!



Lotta Orrmarker