01 September 2019 14:00 | Louis Herrey

Förra helgen sprang jag midnattsloppet för första gången. Jag hade bestämt mig för att bara njuta och ha roligt under dessa tio kilometer. Men vid starten kände jag ändå en dos av allvar krypa på. Jag hade satt ett mål på 52 minuter. Skulle jag fixa det?

Startskottet går på Nya Ullevi och jag och övriga entusiaster ger oss ut på stadens gator. Glada tillrop hörs från åskådare. Diverse orkestrar, gospelkörer och andra underhållare ger liv åt loppet, tillsammans med flera av löparna som har klätt ut sig.

De första fem kilometrarna går snabbare än väntat. Jag ligger bra till i tid. Strax sker det dock en liten olycka. Mannen framför mig snubblar på en gatsten och ramlar illa på asfalten. Jag stannar till, hjälper honom upp och kollar att allt är okej. Efter en stund får jag en tumme upp och jag springer vidare.

30 sekunder är tappade, men jag lyckas springa ifatt dem. Vid sju kilometer känner jag mig trygg. Jag grejar detta. Just som tanken slår mig slås min högra fot av en enorm smärta. På en mörk gata i Gårda ser jag inte den höga kanten på brunnslocket. Utan förvarning viker sig foten 90 grader.

Först efter en minuts vila mot en husvägg vågar jag sätta ner foten. Jag bedömer att inget är bruten, men den är definitivt stukad. Dags att kasta in handduken? Att springa normalt var alla fall uteslutet. Foten skulle inte klara stötarna. Men… jag skulle ju kunna…? Nej, det skulle inte se klokt ut!

Jag drog mig till minnes ett av John Clease ”funny walks” där han böjer på knäna och nästan flyter fram i ett stilla horisontellt läge. Kanske det skulle fungera: att gå-springa med låg tyngdpunkt. Jag börjar försiktigt. Det gör ont, men foten håller. Jag ökar takten. I det låga läget får låren jobba extra, men det är bara tre kilometer kvar. Jag biter ihop, litar på adrenalinet och gör till slut en klassisk Mr Clease spurt över mållinjen. Tid: 51 minuter, 51 sekunder. Jag klarade det!

Denna händelse – naturligtvis mindre viktig i livets stora hela – väckte ändå en tanke hos mig som jag tror har stor betydelse. När jag började mitt gå-springande skämdes jag lite. Tänk om andra kan se mig nu? Tja, det var ju flera hundra andra löpare som faktiskt såg mig. Men brydde de sig?

Jag tänker på alla de gånger vi har oroat oss i onödan, ja, till och med känt djup ångest, för vad vi tror att andra tycker om vårt utseende eller om våra ord och handlingar. Vilken smärta vi ofta åsamkar oss själva. En smärta som inte behöver vara där. För jag har en News Flash till oss alla: Ingen bryr sig!

Finns det någon midnattslöpare som idag pratar om den skallige mannen med glasögon som sprang som en fåne? Inte en enda. Folk bryr sig inte! Och jag menar inte det i någon negativ mening. Det betyder bara att alla har nog med sina egna lopp i livet, nog med sina egna bekymmer och utmaningar.

Återigen var det inget livsavgörande, men jag kände mig stolt att jag tog mig i mål. Ibland måste man göra något annorlunda – ja, vara lite annorlunda – för att ta sig igenom en situation.

När jag gick och la mig på kvällen skrev jag ned dessa ord till mig själv: ”Om du alltid gör det som känns rätt och som fungerar för dig och aldrig ger upp, samtidigt som du stannar till och hjälper folk på vägen, så kommer du lyckas och nå dina mål i livet. Och bry dig inte vad (du tror att) folk tycker. Då kommer du må mycket bättre.”