30 Maj 2020 16:20 | Filippa Andersson

Eftersom pappa drabbas av akut pollenallergi av bara tanken på att mamma ska sätta upp blommiga gardiner tror jag hon försöker leva ut sina drömmar genom mig. Ändå undrar jag i vilket tillstånd hon faktiskt var när hon gav mig och min pojkvän en chiliplanta i inflyttningspresent. Jag som precis avancerat från kaktusar till elefantöron i min blomsterkarriär. Och han som fortfarande drömmer om de plastblommor jag tvingade honom slänga innan de hann rota sig och bli en del av den nya lägenheten.

Chilienne

Till en början gick allt förvånansvärt bra. Chilienne, som hon kom att heta, solade sig i lagom mycket ljus i fönstrets ena hörn omringad av vårt nytillkomna palettblad. Vi skrev ett vattningsschema för att hålla ordning på när de olika blommorna skulle bli törstiga och under extra kalla nätter fick hon komma ner på golvet bredvid elementet en stund för att undvika köldskador. Inget skulle kunna användas emot oss. Inget skulle ens behöva användas emot oss eftersom vi aldrig haft en mer sprudlande och välmående planta.

Men så en morgon som utåt sett såg ut som en helt vanlig sådan, kände jag att något hänt. Känslan var svårbeskrivlig, men kanske var det vad man kallar modersinstinkten som slog till och sa mig att något var fel. Den glänsande gröna färgen hade bleknat en aning. Den ståtliga hållningen var som förbytt och nu lutade Chilienne sig istället mot en blompinne som snart skulle knäckas av tyngden. Och hennes blad, som annars så livfullt vinklat ut sig mot de varmaste solstrålarna, gjorde nu ett halvhjärtat försök att vakna till liv.

Drabbas av panik

I sådana här situationer är det lätt att drabbas av panik, så det gäller att försöka behålla lugnet. Min ångest är det sista hon behöver just nu. På några sekunder drog jag mig till minnes hur min pappa suttit med min lillasyster på altanen om nätterna då hon hade krupp som bebis. Jag vill inte jämföra min lillasyster med en chiliplanta, men kanske är det frisk luft som krävs för att väcka Chiliennes gamla jag till liv igen.

Så efter frukost fick hon flytta ut till studentkorridorens stora fönster. Med lite frisk luft, ny utsikt och egentid från kaktusar, elefantöron och palettblad hoppades vi att hon skulle piggna till. Jag förberedde mig på hur jag eventuellt skulle behöva hantera det otänkbara, om vår chiliplanta inte skulle bli bättre. För visst var det inte försvarbart att uppta IVA-plats åt en chiliplanta i coronatider? Så när vi nästa morgon skulle hämta hem henne hoppades jag innerligt att hon återigen skulle titta på mig med sina glänsande blad.

Bakslag

Då kom nästa bakslag. Hon var borta. Inte ett enda blad kvar efter henne.

Det här är alltså en efterlysning av en vissen chiliplanta med livsleda som saknar sina föräldrar. Mamma hävdar att Socialtjänsten hämtat henne, men jag fruktar att hon hamnat i fel händer. Låt oss åtminstone hoppas att dessa händer har grönare fingrar än mig och min pojkvän.

Läs fler krönikor här