Hamburg-effekten

Jag arbetade under många år som kock på ett lastfartyg. Vi trafikerade sträckan Hamburg - Singapore och fraktade allt möjligt. Fartyget var väl inte det största i klassen men inte heller det minsta. Varje gång vi angjorde hemmahamnen i Hamburg tog jag mig ut på stadens gator. Skoltyskan satt fortfarande i som ett rinnande vatten. Åtminstone de få fraser jag lyckades trycka in i huvudet under de sammanlagt sex år som jag studerade språket. Om sanningen ska fram hade varken Ulla Larsson, Anna Reinhard eller Robert Brandberg på riktigt lyckats få mig att uppskatta det smäktande tyska språket.

Entschuldigung, ist dieser platz frei?? Frågan föll sig naturligt, en av få fraser som satt kvar. Ändå var jag livrädd. Skolboksexemplet hade bara förberett mig för ett nekande svar eller för att säga att jag var trött. Det sistnämnda passade sällan in i konversationer om sittplats så med tyskbokens tillhörande ljudband hade jag in till perfektion övat in hur jag i ledsen ton skulle tycka att ”det var ju tråkigt” när den tillfrågade i regel svarade Nein, leider nicht. Der Platz ist besetzt. Den molande oron över hur jag skulle reagera om jag fick ett positivt svar hängde dock ständigt över mig. Spitze! Vår tyskbok hade aldrig förberett oss för ett glatt scenario. Oron visade sig dock gång på gång irrelevant. Jag blev aldrig inbjuden till att sitta ner.

Efter att i flera år ha stått ensam i alla hörn som Hamburgs caféer har att erbjuda har jag utvecklat en lätt rädsla för utanförskap. Jag försöker alltid passa in i ett sammanhang och jag gör allt i min makt för att mina medmänniskor också ska passa in i mer eller mindre, av mig, påtvingade sammanhang. Det kan röra sig om att jag ser någon vara i färd med att köpa en väldigt ful tröja i en butik. Då måste jag tvångsmässigt rycka tag i en likadan tröja, humma positivt och i nio fall av tio även köpa den. Eller som nu. Som relativt nybliven tvåbarnsfar har jag dragit på mig ett väldigt dåligt samvete. Kanske känner vissa av er igen er i min situation. Det nya knytet har ingen som helst relation till familjen så jag överkompenserar. I mitt fall genom att använda Photoshop för att få in henne i alla familje- och semesterbilder från tiden innan hon föddes. Jag vill ju inte att hon ska känna sig utanför när hon växer upp och ser allt kul vi hade innan hon fanns. Jag gör det i välmening men det är klart det blir konstigt att hon är med när mitt knattefotbollslag firar vinsten i Gothia Cup. Dock vill jag inte att hon ska vara utan den upplevelsen. Det vore grymt att förvägra henne ett sådant ljust minne. Eller som när hennes storebror föddes. Vem är jag att missunna henne detta. Han var ju vår förstfödde och som hans lillasyster förtjänar hon att fått vara med. Om inte annat för att hon som nummer två aldrig kommer få uppleva lika storslagna kalas, namngivningsceremonier eller julaftnar.

Det finns fler fördelar. På alla bilder från Hamburg står jag inte längre ensam. Numera flankeras jag av vänner och familj samt diverse ikoner ur litteraturhistorien.

 Alles gut! Vielen dank für die einladung.