30 December 2020 12:30 | Ann Kristin Ekman

Vilket år!

Jag har nog aldrig längtat så mycket efter ett nyår som i år. Jag har definitivt aldrig längtat så mycket efter ett nyår utan några som helst planer för hur kvällen ska firas. Istället känns tanken på en grillad lunchkorv med vänner utomhus och att sedan dra täcket över huvudet i god tid före såväl grevinnor och betjänter som diktläsning på Skansen som ett ypperligt alternativ. (Dikten ska för övrigt läsas som vanligt, talar Google om för mig. Med Sara Helin, fast utan publik.)

Ingen fullproppad Royal Albert hall i år

2020 har ju först och främst handlat om en sak, covid-19. Saker som inte existerade i tanken när det drog ihop sig till nyår 2019, är helt normala nu. Då hade jag till exempel just kommit hem från ett julfirande i London, med julaftonskonsert i en fullproppad Royal Albert hall, juldagsmässa i lika sprängfylld Westminster Abbey, musikaler, marknader och allmänt strosande i och utanför butiker och gallerior. Allt mer massor av folk.

Förutom några enstaka, utspridda veckor består vardagen sedan tidigt i våras nu istället av att kliva upp, ta en zick-zackande promenad för att undvika folk runt hemmakvarteren och sedan sätta mig vid det hastigt inköpta skrivbordet, inklämt i vardagsrummet.

Informationsmässig malström

De senaste veckorna har jag bland annat ägnat mig åt att skriva ihop en tidslinje för coronapandemin och dess utveckling i Kungsbacka. För de flesta av oss har 2020 nog känts som en informationsmässig malström, lätt att drunkna i. När jag går igenom allt vi skrivit bara i Norra Halland blir det tydligt hur extremt mycket som har hänt och hur snabbt det har gått. Det som inte existerade i februari, var vardag i maj, det som gällde i september, var passé i november. Jag har jobbat som journalist sedan slutet av 1990-talet, aldrig har jag varit med om något liknande. Som journalist gillar du ju när det händer grejer, men stundtals i år har det trots allt känts att nu får det väl ändå räcka. Nu fixar inte min skalle att ta in mer! Nu vill jag dra ner på tempot och få berätta om saker som är glada och mjuka och fluffiga.

Trist och mellanmjölk

2021 är i faggorna. Nu önskar jag mig ett riktigt trist och innehållslöst år. Eller ja. Kanske inte helt. Men ett år som är alldeles lagom. Det må vara ett ord som ibland skälls för att vara trist och mellanmjölk, men så dumt är det ju ändå inte ändå.

Gott nytt år och god fortsättning!

Läs fler krönikor här