I dag har mörkret redan hunnit falla när jag som så många gånger förr cyklar hemåt. Där cykelvägen slutar vid Gåsevadholmsvägen måste jag först cykla över vägen i den emellanåt hårt trafikerade korsningen, alldeles inpå den olycksdrabbade kurvan, för att sedan fortsätta på den smala vägen helt i avsaknad av vägren.

Med oro hör jag bilar närma sig bakifrån och med lättnad ser jag dem passera mig försiktigt och med god marginal.

Mötande bilar bländar av i god tid, men ett fåtal glömmer trots allt helljuset.

Jag cyklar i blindo tills bilen passerat. Jag kan inte se vägens vita streck och tvingas ut i vägbanan för att inte riskera att cykla av vägen där det är brant nydikat.

Samtidigt tänker jag på vad som skulle kunna hända om en bil kör om mig nu. Jag pustar ut, cyklar vidare och när jag kör av Hällingsjövägen mot Hjälm känner jag mig tacksam över att ännu en gång ha överlevt Hällingsjövägen i mörker.

Ett stort tack till alla bilister som visar hänsyn, men samtidigt ifrågasätter jag varför kommunen inte anser att en cykelbana till Hjälm är prioriterad. Hur kan den inte vara prioriterad?

Jessika Lindblad