Judit fyller 100 år: "Det gäller att lära sig nya saker!"

Ett helt sekel. Det är nästan svårt att förstå hur mycket som hinner förändras på den tiden. Judit Sjöström som fyller 100 år idag har varit med om hela resan men är fortfarande nyfiken och sugen på att lära sig nytt.

Det är den 8 oktober 1921, två månader innan den här tidningen startar. På ett litet skogsbruk i Älekulla i Marks kommun föds en flicka som får namnet Judit Selma Paulina, yngst i en syskonskara på åtta barn.
Judit går varannan dag i socknens folkskola, får lära sig mjölka gårdens kor och sköta alla sysslor, men när hon är 13 år dör hennes far, äldsta brodern tar över gården och hon måste börja bidra mer till försörjningen.
– Jag var duktig med nålen, så när min äldre syster stickade jag tröjor sydde jag ihop dem. Det var roligt – och så slapp jag skura golven så ofta!
Det handlar alltså om den klassiska förläggarverksamheten som länge präglade bygderna i Mark. Affärsmän delade ut tyger och garner till kvinnorna i hemmen, och hämtade sedan färdiga plagg. Judit brukade cykla de tre milen till Kinna för att hämta mer garn. Bra extra inkomst på gårdarna, men framför allt för affärsmännen. De präktiga förläggargårdarna står fortfarande kvar på många ställen som monument över den tiden.
Tjugo år gammal flyttade hon till Borås och fick jobb på en textilfabrik.
– Där trivdes jag väldigt bra, det var inte löpande band utan jag fick sy hela klänningen.

"Storstadsliv"

Judit gillade det aktiva "storstadslivet". Hon började med gymnastik, pluggade engelska och gick långa skogspromenader med nya vänner i Friluftsfrämjandet.
– Vi brukade säga "låt inte lördagsspriten förstöra söndagspromenaden", skrattar Judit.
Inte för att det var någon risk. Hon hade fått med sig stränga moraliska värderingar från hemmet.
Hos en väninna träffar hon jämnåriga Hugo från Trollhättan som gör rekryten i Borås. Kemin stämmer och det blir biobesök och fortsatta träffar (filmen var Kajan går till sjöss med den populäre komikern John Botvid, om någon undrar).
Att bo ihop utan att vara gifta sig var otänkbart, att gifta sig utan att bo ihop likaså. Så det tog ett par år innan Hugo hittade ett lämpligt jobb och de 1947 kunde flytta ihop i en hyreslägenhet i Borås.
Året efter kom första barnet, och sen följde ytterligare tre. Judit blev hemmafru, men en mycket aktiv sådan.
– Jag började med vävkurser, och gick på komvux och läste in realämnen. Fysik och matte var roligast! Och svenska! Jag ville inte bara sitta hemma och äta wienerbröd. Jag har alltid gillat att lära mig, det började jag med redan som barn när jag bodde hemma och de satte upp en kurs på kyrkporten.
1953 kunde de köpa sin första bil.
– Hugo var inte glad för att köra, men jag tyckte det verkade roligt och tog också körkort. Sen fick jag köra för det mesta.

Stack till Amerika

När yngsta sonen var tre år stack Judit med sin syster till Amerika! Ja, det var inte så dramatiskt som det låter. Stora delar av släkten, bland annat tre bröder, hade utvandrat genom åren, och det fanns många att besöka. Systern fick erbjudande från sin bror att resa över som tack för att hon skött mamman, men hon vågade inte. Men Judit kunde ju lite engelska, och var som vanligt sugen på något nytt, så tillsammans gav de sig av under tre veckor.
– Vi fick se Niagara falls, och Washington och New York där det var världsutställning...
Vilken resa!
– Jajamensan, men jag har varit där fler gånger senare. Men nu har vi inte så mycket kontakt med släkten i Amerika.
Men Kungsbacka då? Jo, dit flyttade en dotter, och när hon behövde hjälp med barnen ställde Judit upp. Det blev en lägenhet på Östra Långgatan 1987 och där bor hon fortfarande.
– Jag gick till ABF och PRO när jag flyttat hit och började med engelskkurs, boule, gammeldans, promenader, ja, allt som verkade roligt.



Boule hade hon fallenhet för och tog hem ett klubbmästerskap i Kungsbacka bouleklubb. Men tävla förstår egentligen inte Judit meningen med, och jämför med cykling:
– Jag cyklar så fort jag vill, om andra vill cykla fortare får väl de göra det.
Trots 100 år är knoppen helt klar, och kroppen lyder för det mesta. Coronan har inte begränsat henne särskilt mycket – hon tröttnade på isoleringen efter en vecka.

Elscooter

– Jag har min elscooter, det är det bästa, annars hade jag inte kunna bo kvar. Jag kör runt på den så fort det är vackert väder och handlar och besöker bekanta. Det är jag stolt för.
Vad som ska hända på 100-årsdagen är inte helt klart, mer än att det blir en rejäl släktmiddag på restaurang Storgatan med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Men överraskningar passar ju Judit.
– Jag är fortfarande nyfiken och vill lära mig nya saker. För fem år sedan fick jag en padda och började lägga ut bilder på Instagram. Med hjälp av mitt barnbarn Karin är jag igång med Facebook nu också!