Fotoklubbsordföranden om kärleken till konsten

En kreativ ådra har alltid funnits hos Katarina Holmström. När hon för knappt elva år sedan hittade till fotograferandet var det kärlek vid första kamerablixten. Numera är hon ordförande i Kungsbacka fotoklubb, en roll hon trivs utmärkt med.

Baksidan av Katarina Holmströms tomt går upp mot den intilliggande skogen. Dit brukar hon gå med sin hund, cockerspanieln Leia, för att njuta av naturen och hitta något spännande att fotografera.

– När man är lite smådeppig eller irriterad är det väldigt härligt att bara gå in i skogen en stund. Och om man kan hitta en liten myra eller något att fokusera kameran på är det ganska roligt, säger Katarina Holmström.

För knappt elva år sedan var familjen med om en tragedi, varpå en av Katarinas söner tyckte att mamma Katarina skulle ta tag i kameran på allvar.

– Han tyckte att jag skulle ha något att göra, så jag inte bara låg i sängen och stirrade upp i taket. Och jag tyckte det lät bra, så då började jag fotografera sådant som jag tycker är vackert. För mig är det blommor och jag tyckte det var jätteroligt, säger Katarina Holmström.

Hittade fotoklubben

För omkring fem år sedan hittade den dåvarande läraren Kungsbacka fotoklubb, vilket blev starten på en ny resa inom fotograferandet.

– För mig var det jättebra, för jag hade inte gått någon fotokurs. Jag lärde mig jättemycket direkt, säger Katarina Holmström.

Men när hon väl gick med i klubben var det av andra anledningar än det rent utvecklingsmässiga.

– Jag gick mest med för utflykterna. Tidigare hade det bara varit jag och min hund. I och med att ingen annan i familjen är intresserad av foto blev det mycket ensamt i början, vilket var skönt då. Men sedan började jag tycka att det var kul att ha lite sällskap också, säger hon.
Vad är det för utflykter ni åker på?
– Vi åker mestadels på naturutflykter. Men ibland har vi även haft gatufoto som tema. Då har vi åkt in till Göteborg och fotograferat, men vi har även varit i Kungsbacka innerstad.

Ordföranderollen

Sedan två år tillbaka är Katarina Holmström ordförande i Kungsbacka fotoklubb, där hon sammankallar till styrelsemöten, leder månadsmöten och ser till att uppgifter blir fördelade.

– Det är roligt och jag trivs jättebra, men det beror på människorna. Hade det inte varit trevliga människor i klubben hade det inte varit roligt, säger hon.
Är det en roll du gärna behåller?
– Det är roligt att vara ordförande men om någon annan vill prova på det så får de jättegärna göra det. Man kan rotera och det vore bara kul om fler ville ta på sig roller i styrelsen.

Enligt Katarina är medlemmarna i klubben enbart vuxna, något hon skulle vilja ändra på.

– Det är väldigt tråkigt att vi inte lyckats fånga några ungdomar. Det hade varit väldigt roligt och vi diskuterar hur vi skulle kunna gå till väga. Man kanske skulle arrangera en höstlovsvecka i samarbete med kommunen för att få in ungdomar, det vore roligt, säger hon.

Orkidéerna i Italien

Precis innan pandemin slog till hann Katarina Holmström gå i pension. Tajmingen på pensioneringen är hon glad för, och hon kan dessutom ägna ännu mer tid åt sina kreativa passioner.

– Jag måste alltid hålla på med något. Antingen är det fotografering, det kan vara målning, stickning eller vad som helst, säger hon.

Länge hade hon kameran med sig vart hon än gick.

– Nu har jag inte det längre, för det blev ganska stressigt då man alltid kände att man missade något när man glömde den, säger hon och fortsätter:

– Jag glömmer aldrig en vinter då jag var ute i skogen med hunden och snön låg vackert på träden. Då tittade jag upp mot en bergsknalle och fick syn på en stor, ståtlig älg. Jag irriterade mig länge över att jag inte hade med mig kameran den gången.

Från början hade fotograferandet ett terapeutiskt syfte, idag är det bara ren glädje. Några stora drömmar har dock inte Katarina Holmström inom fotograferandet. Men om hon verkligen får drömma finns det ett ställe hon skulle vilja ta sig till.

– Det skulle väl vara till orkidéerna i norra Italien. I bergen där. Jag tror att det är i Dolomiterna. Men vi får se, det är inget jag absolut måste göra. Jag lullar på i min takt, säger hon.

Läs fler familjeporträtt här.