17 September 2019 07:53 | Christina Nordwall

Tårarna brände bakom ögonlocken och klumpen växte i halsen när vi vinkade hej då till den. Där stod den och såg så ledsen ut. Det kändes sorgligt! Som att lämna en familjemedlem i sticket.

Vi har spenderat en hel del tid ihop. Vi har upplevt hagel, åska och storm ihop. Svenska iskalla midsomrar på Öland. Konserter i Bohuslän. Sandstorm på Österlen. För att inte tala om 40-graders värmeböljor, bergsbestigningar och fantastiska havsutsikter. Vi har sett platser och mött människor vi aldrig hade gjort om det inte varit för Plåtis.

Vi hade nog aldrig besökt den avlägset belägna bergsbyn i Frankrike, den med alla vingårdar, utan Plåtis. Vi hade inte heller spenderat så mycket tid vid tyska ”sjöar”, varit på så många mysiga ställen i Italien eller hittat just det trevliga stället inne i Bryssel.

Plåtis har rullat kors och tvärs i Europa och det har nästan alltid varit gnisselfritt. Det var ju inte Plåtis fel att den blev träffad av hagel stora som tennisbollar vid Gardasjön. Det var ju varmt ute så det gjorde inte så mycket att alla takluckor blev krossade och att taket såg ut som en golfbana. Det påverkade inte körförmågan och med hjälp av lite silvertejp och sopsäckar kunde vi semestra vidare.

Det var inte heller Plåtis fel att navkapslarna trillade av efter servicen på verkstaden. Buntband var i och för sig en kreativ lösning men kanske inte den mest hållbara – på sikt.

I somras blev den lämnad alldeles ensam en vecka under semestern i Spanien när vi andra bodde i lägenhet. Det gillade den inte och visade tydligt sitt missnöje med denna illojala behandling genom att vägra starta. Men med hjälp av spansk vägassistans så slutade den sura och blev sitt vanliga pålitliga och kurrande jag.

Trots att saknaden kommer att bli stor har vi bestämt oss. Vi har campat färdigt! Visst kommer det att kännas konstigt. Det har funnits en frihetskänsla i att bara packa ihop lite kläder och åka iväg. Utan att behöva boka något boende eller ens bestämma plats i förväg. Kanske kommer vi att ångra oss. Men var sak har sin tid. Nu är det dags för nya äventyr och Plåtis får resa vidare med en ny familj. Hoppas bara att de är snälla mot den! Att de låter den stå varmt under vintern och att de sköter om den ordentligt.

Annars kommer vi och tar tillbaka den!