En magisk plats bland snor och blöjor

Jag får inte på mig strumpan!”

”Jag kan faktiskt cykla jättebra!”

Det är en ljudnivå på 320 decibel i kapprummet och prasslet från galonbyxorna blandas med de äldre barnens försök att överrösta tjutet från de allra minsta. Det luktar våt sand, fisksoppa och bajsblöja. Och mitt i allt detta kaos står min dotter. Storögd och upprymd och försöker att ta på sig stövlarna på egen hand.

Det är inskolning och hon har fått facket med ett lejon på. Där ska hennes lilla jacka hänga de kommande åren. Jackan är plötsligt orimligt liten. På bara ett ögonblick har hon blivit så stor. Det var det, tänkte jag dramatiskt. Det var min chans att forma henne, nu ligger hon i händerna på samhället.

Jag har suttit i lokalen med min kaffemugg och sett henne leka med de andra barnen. Nej, inte med kanske, men intill de andra barnen. Förskolan var från första stund en magisk plats. Alla rum skulle utforskas. Alla leksaker skulle rivas ur lådorna, för att visa nya inskolningsfröken vad hon hittat. (Ja, de väljer själva att använda ordet fröken.) ”Åh, titta!” utbrast hon exalterad och visade fröken, för att i nästa andetag springa vidare till plastfigurerna till lysbordet som skulle upp ur lådan. Ner i lådan. Upp ur lådan. Förbi sprang en annan unge iklädd en stor klänning, ylande som en varg och välte en tredje i sin iver.

Jag hamnade liksom från början i periferin. Jag var gamla nyheter, tråkiga mamma. På förskolan var allt färgglatt och nytt. Rum fyllda med snoriga barn och nya lekar. 

Nu skulle hon ut på gården och leka med de andra barnen. Hon skulle gå och jag skulle bli ensam kvar. ”Nu går mamma hem”, säger fröken och tar henne i handen. Min dotter tittar på mig och ler, vinkar glatt och säger ”hejhej”.

Sedan går de ut tillsammans. Med vana steg vandrar hon iväg med de andra kidsen, som om det alltid varit så. Istället för att pipa iväg till grinden och ropa på mig, springer hon in i förrådet och hämtar lådan med dinosaurier. ”Åh, titta!” ropar hon till sin fröken.

Barn har den fantastiska förmågan att se det självklara. Hon var lika självklar i gruppen som någon annan. Det spelar liksom inte så stor roll, alla får vara med. Alla andra gör det. Jag tog min cykel och åkte hem. Och vet du? Det gjorde inte alls ont.