En lovsång till snö, is och Särö Västerskog

Som utflyttad huvudstadsbo till Västkusten får jag ofta frågan om jag saknar Stockholm. Det gör jag faktiskt inte. Det är klart att jag saknar mina nära och kära. Men jag saknar inte hetsen, trängseln och storstadspulsen som gjorde mig exalterad när jag som 16-åring kom från en liten småländsk bruksort till huvudstaden.

Det finns däremot en sak jag saknar mer än något annat från både Stockholm och Småland. Nämligen snö och riktig vinter. 
Nu kanske en och annan från nordligare breddgrader i Sverige skulle protestera och säga att det har ni inte där nere. Och minnet är ju förvisso selektivt, men faktum kvarstår. Jag har väldigt, väldigt, väldigt många vintriga minnen från båda platserna. Och de utspelar sig antingen på snö eller is. Med skidor eller skridskor på fötterna.
Jag älskar Västkusten på många sätt. Minus vintrarna. För mig är de bara ett konstant MÖRKER, ackompanjerat av regn och blåst på bredden och tvären. Jag avskyr det! Jag blir arg och deprimerad. Ett mörkt åskmoln själv.
Kommer det mirakulöst lite snö någon gång och förvandlar allt till ett trolskt vinterlandskap följs det av två dagars hällregn och man är på ruta ett igen.
”Skönt att slippa snön”, hör jag mina västkustska medmänniskor säga. Varför då, undrar jag.
Är det vinter, så är det. Den går väl inte över bara för att snön regnar bort och förvandlar allt till slask och brun gegga? 

Minns med glädje vintern 2012, året innan jag flyttade till Västkusten, när snön la sig redan den 29 november och stannade långt in i april. Det maximala snödjupet den vintern uppmättes på annandag jul då det var 42 centimeter snö. Julaftonen var dessutom Stockholms snörikaste sedan 1915. Den 15 april 2013 åkte jag en mil på skidor, söder om Söder(malm). Mycket långfärdsskridskor blev det också den vintern. I härlig, gassande marssol.

Sedan jag flyttade hit har skidorna och skridskorna legat oanvända på vinden, minus någon utflykt norrut eller till alpvärlden. Men Västkusten har sina ljusa sidor också. Särö Västerskog till exempel, som är en av mina absoluta favoritplatser på jorden, såväl sommar som vinter. Älskar de karga klipporna och de vindpinade träden. Älskar när solen glittrar i det spegelblanka havet och när havet ryter och vågarna piskar land.
Minus snön och ett istäckt skärgårdshav att skrinna över är det euforisk vinterlycka för mig. Så blir det ingen snö till jul får det väl bli att snöra på sig promenadkängorna och bege sig ut på annandagspromenad på klipporna i stället.