En kristallklar värld

I våras berättade jag om olika problem med ögonen som drabbat mig genom åren – färgsvaghet, ett långsynt och ett närsynt öga, och bristfällig tårvätska.

Och så i mars slutligen domen från en optiker som slog fast att jag hade starr i vänster öga.

Nå, det gäller att se framåt (så långt man nu kan se med grumlig lins) och operation bokades i juni.

Men ett par veckor före brast det. Plötsligt blev allt dimmigt på höger öga. Jag fick panik. Starr på ena och blind på det andra?

”Jag måste ha en akuttid!” skrek jag till ögonkliniken, som till slut lyckades boka in mig på barnavdelningen.

Jag fick vika ihop mina 194 centimeter i en fånig stol medan en sävlig skåning skådade in i mina ögon.

”Glaskroppsavlossning. Inget att göra. Har det själv. Man vänjer sig”.

Det visade sig att själva ögat, alltså den där runda kulan som kallas glaskropp, normalt sitter klistrad mot ögonhålan. Men på en del släpper vakuumet och ögat börjar sväva runt lite på egen hand. Effekten blir svarta fläckar och dimmor som drar förbi.

”Du ska ta det lite lugnt ett par veckor. Som min lärare sa: leva ett värdigt liv. Och med det menade han långsamma promenader med cigarr och hatt”, sa skåningen lakoniskt.

Jaha. Suck.

Så kom i alla fall operationsdagen, och sköterskan droppade pupillvidgande medel i båda ögonen. Vänta lite. Båda? De är väl bara vänster jag har starr i?

”Nja, du har allt lite i höger också, så vi tar båda på en gång”, meddelade ögonkirurgen.

Men tänk om något går fel? Brukar man inte ta ett i taget?

” Förr gjorde man det, men det går inte fel numera. Vilken synskärpa vill du ha förresten?”

Va? Perfekt förstås!

”Jo, jag förstår. Men ålderns långsynthet kommer vi inte runt, och eftersom du har haft ett närsynt öga, har du nog vant dig vid att kunna läsa med det. Ska vi säga att vi ger dig 0,7 närsynthet på vänster?”

Så det var bara att luta sig bakåt i stolen och spärra upp ögonen. Ett litet två millimeters snitt, in med en ultraljudsslang som krossade linsen och sög ut den, och så dit med en plastbit. På en halvtimme var synen tillbaka!

Hemfärden blev dock en pärs. Solen var skarp, pupillerna stora som tefat och siktdjupet max två meter. Det tog en timme att virra mig hemåt.

Men dagen efter var allt kristallklart!

Läs mer:

Mina ögontjänare