En bästa vän är värd att vårda

Fem över åtta bromsar hon in på min uppfart med det långa blonda håret uppstyrt i en fläta. I en van rörelse rättar hon till de vinröda glasögonen som av inbromsningen glidit ner på näsan. Själv hoppar jag på min turkosa sportcykel med extra mjuk sadel som pappa fått mig tycka vara häftig. Vi går i trean och har precis fått börja cykla själva till skolan. Cykelfärden tar bara en kvart men på vägen hinner vi prata igenom allt som hänt sedan vi tillsammans cyklade hem från skolan dagen innan.

Vi träffades under rasten i första klass när vi hamnade i samma lag i pussjage. Vi blev snabbt vänner. Inte för att vi var så lika egentligen. Vi var ju ännu som två oskrivna blad men vi formade varandra och sedan var det som att vi bestämt oss för att stå enade tillsammans.

När lärarna i sjätte klass kallat till klassmötet för att resten av klassen störde sig på att vi frenetiskt vevade runt med våra nyckelband i luften om rasterna tittade vi på varandra och vevade om möjligt runt ännu mer. Vi skulle aldrig bli som de andra i klassen.

Så i sjuan när de andra precis laddat ner topplistan på sina nya Iphone 3-telefoner tyckte vi inte längre om musik. Vi ville inte heller spela fotboll i gympasalen på rasten som de flesta andra utan gnällde i sann demokratisk anda oss till att vi borde få nyttja andra halvan av salen till att koreografera dans och öva handstående. Där övade vi glatt ända tills det siktades en boll mot vår planhalva och vår bollskräck tvingade ut oss igen.

Vi lekte oss länge igenom livet och kände aldrig riktigt någon press att växa upp. När parallelklassens tjejgäng ropade ”omogna” till oss ropade vi ”övermogna” tillbaka. Efter skolan spelade vi in kortfilmer med kameran jag fått från min jultidningsförsäljning.

Som många andra vänskapsrelationer hade även vår kunnat rinna ut i sanden i och med nya skolor, nya vänner och nya intressen, men jag är innerligt glad att jag efter 17 år fortfarande kan kalla henne min bästa vän.

Kanske är det för att vi aldrig krävt något av varandra. Vänskap kan inte krävas. Det är en av få relationer i livet som helt och hållet bygger på ömsesidighet och frivillighet. På lågstadiet kan det möjligen fungera att pusslas ihop med klasskamrater av läraren men det är i en relation utan krav som vi visar vem vi innerst inne är. I dessa tider då många känner sig ensamma önskar jag alla en lika fin vän.