Det där med husdjur…

Egentligen har vi en regel här på Norra Halland: jag får inte skriva krönikor om husdjur. Förra gången jag gjorde det var det nämligen ett ordval som fick X antal läsare att gå i taket. Men. Regler är till för att brytas, utmaningar att ta sig an!  

De senaste veckorna har det nämligen varit mycket husdjur i fokus. I alla fall om kriteriet är djur som bor inomhus.  

Djur nummer ett var fluffigt och fint. Visade det sig i alla fall till slut. En söndagseftermiddag ringde en granne i trapphuset på. Hennes väninna skulle åka utomlands i tre veckor och kattvakten hade hastigt och lustigt hoppat av. Kunde jag? Grannen själv var allergisk, så den lösningen var redan skjuten i sank.  

Några dagar senare flyttade katten in och vardagsrummet fylldes till brädden av kattkorg, filtar, en hel låda leksaker och diverse mojänger med lugnande doftferomoner. Katten såg jag däremot inte till. Tre sekunder efter att kattkorgen satts ner på golvet, hade missen förskansat sig under soffan. Där stannade hon sedan. Bortsett från när hon obemärkt kröp in under sängen eller längst in i en garderob. Enda kontakten vi hade under en vecka var om jag la mig raklång på mage för att titta in under möblerna. Som sällskapsdjur var hon helt enkel värdelös!  

Fram till vecka två, vill säga. Då kröp hon från en dag till en annan fram, parkerade sig mitt på mig och vägrade sedan flytta på sig. Mysigt, om än lite svårt att riktigt få luft med både mun och näsa full med katthår! 

Med kissen ordentligt återbördad till sin matte var det dags att ta påsklov hos vännerna ute på den skånska landsbygden. Där kan man också tala om djur, hästar, kaniner, en hund och en katt. Samt den här gången en brunråtta som flyttat in i yngsta dotterns rum och där motstod alla försök att fångas in. Tösen fick d tillfälligt flytta ut och jag gladde mig åt att råttan huserade på övervåningen och jag i gästrummet på bottenvåningen, men hunden på trogen vakt utanför dörren.  

Värre var det när jag klättrat in i badkaret för min morgondusch, tittar ner över kanten och ser en decimeterlång padda på golvet. Den bor där, förklarade väninnan när jag pep högre än jag egentligen vill kännas vid. Det hade den gjort i flera år. Varje gång de lyfte ut den kom den tillbaka, så nu fick det helt enkelt vara så.  

Jag kan inte säga annat än att det var lite skönt att komma tillbaka till tryggheten inne i stan. Och en djurfri lägenhet. Efter att ha grovstädat efter kattbesöket till och med utan dammråttor.