KRIS!

Nu har jag slängt alla mina safarishorts, ropar hustrun från övervåningen.

Vad nu? Tänker jag, det betyder ju att… Jag hinner inte avsluta meningen i mitt huvud innan hon glatt fortsätter. 

– Nu har jag bara jeanstrosor kvar!

Jeanstrosor är just inte underkläder av denim utan namnet min fru och jag gett jeansshorts som är lite för korta för att vara okej att ha på sig inom en 100 mils radie från hemmet (jämför mina Speedos). I nästa stund kommer hon ner iklädd jeanstrosor och en knallrosa tröja med trycket Supergirl på. I samma stund som jag lägger ögonen på henne inser jag: KRIS! Nu kom den, hon var rätt lugn för ett par år sedan då hon fyllde 30. Det är nu den kommer. Min första reaktion är att håna hennes lite försena kris och sen påminna henne om att när vintern väl släppt sitt förbannade grepp om oss så kan det nog vara rätt skönt att ha åtminstone ett par knälånga safarishorts med benfickor att plocka fram. Åtminstone när det ska grävas i trädgårdslandet.

 Men jag gör det inte. 

Jag har hört att våra 20-/30-/40-/50-/60-årskriser är kvarsläpande rester av dödsångest som ärvts från generationerna då medelåldern var mycket lägre än den är i?dag. Min egen dödsångest har jag avhandlat tidigare här i tidningen och den har blivit bättre tackar som frågar. Jag höll däremot på att bli påkörd av en bil förra sommaren, då gjorde den sig lite påmind. Det var ett rätt speciellt sorts ekipage. Ni vet mannen runt 55 som köpt en lite för liten sportbil? Han som har en bredrandig blåvit piké, blonderat hår, guldlänk och som trycker gasen i botten strax innan övergångsstället. Han vi muttrar åt och vars penis vi ganska snabbt måttbestämmer. Ungefär ett sådant ekipage var det. Det var bara en skillnad. Den tvärnitade. Jag tittade upp och såg en kvinna i äldre medelåldern bakom ratten. Min första tanke var förstås: ”Hur måttbestämmer jag det här exemplaret?” Sen kom impulsen att drämma näven i lacken.

 Men det gjorde jag inte. 

Jag tänkte lite till. Saken är den att ångest och kriser egentligen är ett tecken på välstånd och välfärd (enligt vissa forskare och tänkare ska sägas men va’ fan, det passar min världsbild just nu). Teorin säger: Ju mindre tid som behövs läggas på praktisk överlevnad, desto mer tid för ångest. Översatt till verkligheten: När Rut städar åt dig får du mer tid att tänka på tidens hjul och att allt kött är hö. Vad du behöver göra då är att lätta på ventilen. Allt hon bakom ratten gör är egentligen att fäkta mot döden som tycks flåsa i nacken. För att hon har tid. Och det är fanimej härligt. För synen blir vanligare och vanligare. Hon och flera av hennes generationssystrar har tid och råd att slåss mot dödsångesten genom att krisa. Bilen, det färgade håret, de välformade naglarna. Safarishortsen.  Allt är ventiler som på sätt och vis vittnar om ett mer jämställt samhälle. Jag gick sakta över gatan och kvinnan satte plattan i mattan och försvann i ett moln av damm. Ett moln som dröjde sig kvar runt mig och jag hörde en mystisk röst viska:

– Jag är livet, och jag har kommit för att hämta dig.