Den envisa skammen

Jag gick i fyran när skolsköterskan knackade på i klassrummet för att ta med oss tjejer till ett avskilt grupprum. Det viskades nervöst om vad vi skulle göra. Det var första gången vi pratade om mens i skolan. Vad är mens? Varför har man mens? När har man mens? Tjugo minuter senare var vi på väg tillbaka till klassrummet och diskuterade hur vi skulle smuggla de mensskydd vi fått ner i väskan utan att killarna skulle se.

Vi lärde oss inte bara att menstruerare blöder några dagar varje månad och därför behöver använda bindor eller tamponger. Vi lärde oss också att mens var något hemligt. Något pinsamt som killarna i klassen inte fick ta del av.

För visst finns det en osäkerhet kring ordet mens? Det fastnar liksom på tungan och rösten tappar lite i styrka. Och menskunskap är tyvärr svår att kombinera med tystnaden.

Inom FN används ordet menstruation mycket sparsamt. Det förkläds ofta i ”kvinnor och flickors särskilda behov” eller ”genusmedvetna insatser kring sanitet”. I Kairoprogrammet där FN:s medlemsstater erkände rätten att bestämma över sin kropp, sexualitet och reproduktion nämns inte ens mens. Och i FN:s lägsta standard för behandling av fängelseinterner finns möjlighet att hantera skäggväxt uttryckligen med, men inte hantering av mens.

Tystnaden ljuder från alla håll. Och från tystnaden föds skammen.

Jag gick i sexan när vi pratade om mens för andra gången. Att mensvärk är muskelkramper i livmodern som uppkommer när slemhinnan stöts av. Att PMS betyder att du får humörförändringar och andra besvär dagar före mens. Att nej, det är inte alls något att skratta åt ni två killar längst bak.

Men i Världshälsoorganisationens riktlinjer om frånvaro från arbetet finns inte mensrelaterade orsaker med, trots att 70-90 procent av alla menstruerare drabbas av mensvärk. Trots att det borde klassas som ett folkhälsoproblem.

Tystnaden tar ifrån oss makten. Den osynliggör problemet.

Vi menstruerar i genomsnitt 3000 dagar under en livstid. 800 miljoner människor runtom i hela världen. I länder med brist på vatten och toaletter. I länder med menshyddor. I länder där flickor med mens tvingas hoppa av skolan. I länder där kvinnor tvingas använda tygbitar som mensskydd. Och i Sverige med den sparsamma mensutbildningen i skolan, lyxmomsen på mensskydd, okunskapen kring behandlingen av mensrelaterade problem, den lågprioriterade forskningen.

Och den envisa skammen.

Jag pluggar nu på läkarprogrammet. Mensklimatet är mer öppet än i fjärde klass, men fortfarande föreläser professorer om svårigheten att studera kvinnor eftersom vi påverkas av hormonella cykler. Men om mensen själv anses vara forskningsstörande, hur ska vi någonsin öka kunskapen, bryta tystnaden och få bukt med skammen?