Borta bra, men…

Det spelar ingen roll hur kul det egentligen är, efter ett tag kan också det roligaste behöva viss omväxling. Så efter 20 år på olika tidningar, varav ungefär hälften på Norra Halland, städade jag i höstas av skrivbordet, tog tjänstledigt och gav mig iväg för att testa på att göra radio. Radioerfarenheten var i stort sett lika med noll, två veckors grundkurs på journalisthögskolan för drygt ett par decennier sedan. Att jag närt en viss fobi mot mikrofoner än längre än så, lät jag helt sonika bli att tala om när jag var på anställningsintervju på P4-kanalen.

Att som nästan 50-åring ge sig i kast med något du inte kan är en rätt speciell känsla. I synnerhet som del av arbetet är något som du faktiskt kan, plötsligt har du bara inte den blekaste aning om hur du ska slutföra det. Det går säkert att kalla det för massa positiva grejer, som karaktärsdanande eller utvecklande, men i alla fall inledningsvis var det nog ändå mest bara rejält frustrerande. Och inte så lite läskigt.
Efter två veckor på nya jobbet skulle jag till exempel göra min första direktsändning. Jobbet som sådant var rätt enkelt, en skola som fyllde 25 år och firade med 25 meter tårta, jag skulle prata lite med nuvarande och tidigare rektorn samt lite elever. Nåt glatt och muntert, ett rent rutinjobb. Men där jag tidigare bara behövt en bit papper och en penna, var det istället ryggsäck full med teknik, mikrofon och lurar där min programledarkollega räknade ner hur lång tid jag hade kvar i sändning och ropade extra frågor jag skulle ställa. Mitt huvud brann, svetten lackade och jag har fortfarande inte en susning om vad som egentligen sas under den där intervjun.

Det trygga, gamla vanliga har sina fördelar, samtidigt är det ju roligt med det som är nytt, så jag tiggde till mig så många arbetspass som livereporter som möjligt. Efter ett litet tag klarade jag också av att både lyssna på den jag intervjuade, kollegan i studion och formulera nya frågor på en och samma gång.

Men sedan är det ju det där men gamla hundar. Efter ett helt liv i tidningshus går det inte bara att släppa och efter ett tag slog hemlängtan ändå till. Så det var roligt att vara iväg, men minst lika roligt att komma hem. Så hej igen!