Bebisens bästa vän

De flesta är nog bekanta med det klassiska uttrycket om att hunden är människans bästa vän. Hemma hos mig gäller det även bebisens, som nyast i gänget flyttade in för snart elva månader sedan.

Min sex år gamla Jack Russellhane Travis förstod ganska tidigt att något var på gång. Han slutade vilja följa med husse till jobbet och vägrade lämna min sida, stod gärna utanför toalettdörren och väntade för att kolla att jag var okej.

När den nya familjemedlemmen så kom till världen förra våren var vi från början väldigt tydliga med hundarna att det inte var en leksak utan en ny ledare. Introduktionen var långsam och utdragen. Först fick de bara titta på henne utan att komma in i rummet. Efter ett tag fick de ligga nära henne för att sedan i all försiktighet nosa lite på henne.

Travis höll sig tacksamt på avstånd, men ändå tillräckligt nära för att kunna rycka in om det krisade. Värre var det för staffen Barbro, som fullkomligt avgudade den lilla bebisen från första stund. Med tiden har relationen mellan mitt barn och hundarna utvecklats till en fin vänskap. Barbro tycker själv att hon är en ypperlig barnvakt, och sitter snällt stilla medan barnet petar henne i öronen eller använder henne som trumma. Allt för att få vara med, få vara nära. Barnet lärde sig ganska fort krypa för att hinna med hundarna och nu använder hon Barbro som redskap för att lära sig att gå på egen hand.

Precis som i mycket annat finns det även nackdelar. När barnet ska äta parkerar sig gärna Barbro i smyg nedanför, för att i obevakade ögonblick få sig en munsbit. Barnet sticker ut handen med mat och bubblar av skratt när Barbro hoppar upp och snabbt tuggar i sig maten. Det svåra i den rutinen är när vi äter på restaurang eller hemma hos andra. Maten landar liksom bara på golvet och ligger kvar där eftersom ingen hund norpar den.

Men det finns också ögonblick då mitt hjärta smälter av kärlek. En natt vaknade mitt barn helt otröstlig i sin säng. Vi provade allt för att lugna ner henne men ingenting verkade hjälpa. Tillslut hoppade Barbro upp i sängen och lade sig bredvid henne, lutade försiktigt sitt stora huvud i hennes knä. Varpå mitt barn tystnade, lade armen på henne och drog fingrarna genom pälsen. Snart spottade hon ut nappen, log och jollrade ett glatt ”bababa”.