12 April 2019 10:45 | Andreas Scheffel

Jag har så här långt i mitt 36-åriga liv valt att inte skaffa barn. Detta beslut är på alla sätt högst frivilligt. Jag känner helt enkelt att jag är nöjd som det är och att jag har fullt upp med att styra upp mitt eget liv utan att behöva ansvara för någon annans. Jag känner inte heller det där skriande behovet av att föra mina gener vidare. Dock så har jag, vis av erfarenhet, lärt mig att aldrig säga aldrig. Därför är det här ett beslut som jag på intet sätt vill kalla definitivt. Men då jag närmar mig de 40 och fortfarande inte har någon som helst längtan efter barn så anpassar jag mig mer och mer efter tanken att leva hela mitt liv barnfritt.

Det här med att skaffa barn eller inte är något som man skulle kunna tänka sig är upp till var och en och inte sådär vidare värst mycket för utomstående att ha åsikter om. Men ack vad man kan bedra sig. För skulle ämnet komma på tal så kan jag få de mest skiftande reaktioner nertryckta i halsen. Några få är positiva och peppande eller viftar bort det hela med en axelryckning. Gott så. Men det absolut vanligaste är tyvärr att folk reagerar negativt. Vissa blir förfärade och undrar hur jag frivilligt kan utesluta livets enda mening ur min tillvaro. Andra skrattar hånfullt och säger att jag förr eller senare kommer ändra mig. Några tycker synd om mig, som att det vore nåt fel nånstans som jag inte vill erkänna. Det finns till och med de som blir förbannade och undrar varför jag hatar barn.

Trots att jag börjar bli van så är det ändå svårt att inte förvånas över folks upprördhet. Det naturliga borde väl vara ett grattis till mig för att jag lever ett liv som jag är nöjd med och att jag inte jagar något som jag inte ens vet om jag är kapabel till att klara av? Istället så blir jag omyndigförklarad, förlöjligad och ifrågasatt. Men det allra värsta är ändå de som hävdar att jag bara inte är tillräckligt mogen för att skaffa barn. Ursäkta, men ett vuxet beslut att inte sätta fler människor på vår jord är väl bra mycket mognare än att göra det bara för att man ”ska”, trots att man kanske inte alls vill?

Låt mig nu vända mig direkt till dig som känner att du måste håna eller attackera mina livsval: Kan det möjligtvis vara så att upprördheten över min barnfrihet beror på att du faktiskt är lite avundsjuk? Att du själv längtar tillbaka till den tiden då ditt liv inte handlade om att uppfostra en annan människa? Inte för att du ångrar dina barn men för att du känner att du hade mer att uträtta innan du skaffade dem? Sitter du hemma på din kammare och tänker förbjudna tankar om ett annat, friare och mindre inrutat liv? Det finns så många som är ofrivilligt barnlösa. Lägg din energi på att stötta dem i deras kamp för att få bli föräldrar och låt oss som valt att inte skaffa barn leva våra liv utan pekpinnar.