Barn av vår tid

Jag har inte kollat de allra senaste siffrorna – men 2014 var vi det land i världen med flest ensamboenden. Närmare 40 procent av oss lever i singelhushåll enligt tidningen Forskning och Framsteg (13/11 2014).

Ett av skälen som anges i artikeln är att vi har det gott ställt. Det är dyrt att bo ensam. Fram till mitten av 1900-talet var det i stort sett otänkbart.

Att leva ensam har dessutom blivit, kanske främst i städer, inte bara en grej man gör för att man inte har någon att bo med. Det signalerar tvärtom frihet och självständighet. Vi vill bo ensamma. Ha ett eget boende.

Vi får även barn senare i livet. Om vi får några. Karriär, personlig självutveckling och annat modernt tenderar att skjuta reproduktion på framtiden. I en tidigare krönika i Norra Halland skrev Andreas Scheffel texten Barnfri och lycklig. Ett tänkvärt stycke text som många idag säkert känner igen sig i.

Men det finns de, vilket han nämner i sin krönika, som är barnfria men inte särskilt lyckliga. Plötsligt har tiden sprungit iväg, man har ingen partner, och de barn man tänkt skaffa efter man levt loppan har fortfarande inte kommit.

En väldigt god vän har nyligen starkt börjat överväga alternativet att försöka skaffa barn på egen hand. Hon hade helst sett att det fanns en partner med i bilden, men längtan efter barn är starkare än orken att vänta på rätt partner – som kanske dessutom aldrig dyker upp.

Inget enkelt beslut. Hur ska man klara det ensam? Kommer det bli svårare att hitta en partner om jag redan har barn? Så går några av hennes funderingar.

Ensamma utan barn – så lever många av oss idag. En lycka och självständighet vi väljer, eller? 

Inte blir det lättare när trycket från sociala medier, där fina och mysiga stunder med partnern och små gulliga barn dagligen, skyltas och utövar sin kraft mot dem som vill ha men inte har.

Det är såklart inte de lyckligas fel. Men vad är ens lycka? Det är en annan diskussion.

Själv lägger jag mig oftast inte i hur folk väljer att leva. Och ja, såklart får vi stå för våra val. Men jag kan stämma in med Andreas Sheffel och ändå välja att stötta dem, i det här fallet min vän, som kämpar för att få en liten att ta hand om.