Att läsa är inte finare än att lyssna
Den senaste månaden har det rasat en intressant, men också lite sorglig debatt på stortidningarnas kultursidor. Ska man sammanfatta det hela, utan att gå in på de sedvanliga personangreppen som alldeles för ofta är en del av den här typen av diskussioner, så kan man säga att det handlar om litteraturens roll i dagens samhälle.
Den tryckta boken tappar allt mer i betydelse till förmån för e-boken och i ännu högre grad ljudboken. Detta medför att makten över det skrivna ordet förs över till streamingtjänsterna, ungefär på samma sätt som redan har skett i musik-, film- och tv-branschen. Vissa välkomnar teknikskiftet med öppna armar eftersom det har lett till att fler tar del av litteratur, andra dömer ut streamingtjänsterna som odemokratiska monopolbildare. Vissa går så långt som att helt ifrågasätta ljudboken som fenomen.
På vissa punkter ger jag den teknikfientliga sidan rätt. Streamingtjänsternas affärsmetoder är verkligen inte bara av godo. Det algoritmstyrda informationsinsamlandet behöver definitivt granskas mycket mer än vad som görs idag. En vassare journalistik i ämnet vore välkommet. Jag håller också med dem när det kommer till själva definitionen av begreppet ”läsning”. Att läsa är en sak, att lyssna är en annan. Du har inte läst en bok om du har hört någon annan läsa den högt. Då har du lyssnat på en bok. Klart som korvspad tycker jag.
Men det är också här någonstans som jag börjar få problem med traditionalisterna. För flera av dem har under debatten visat prov på ett snobberi som jag faktiskt trodde att vi för längesen hade förpassat till den intellektuella soptippen, nämligen föreställningen om att det skrivna ordet i tryckt form skulle vara en högre och bättre form av uttrycksmedel. En gammal, sunkig åsikt som naturligtvis bara är humbug. Att det är skillnad på att läsa en bok och att lyssna på den innebär självklart inte att det ena skulle vara finare eller bättre än det andra. Det handlar bara om olika sätt att ta till sig en författares ord.
Naturligtvis finns det någonting som heter personliga preferenser. Jag föredrar till exempel att läsa framför att lyssna av den anledningen att jag blir stressad av ljudböcker. Men det innebär inte att min metod är den rätta, bara att jag har hittat ett sätt att ta del av litteraturen som funkar för mig.
Tvärtemot vad förbluffande många försöker lura i oss så har litteraturen ingen särställning som ”den enda sanna konsten”. Den är inte mer värd än den tecknade serien, teatern, dansen, filmen, tv-serien, datorspelet eller nåt annat uttrycksmedel. Den står bredvid och tillsammans med andra konstformer, som en del av det vi kallar kultur.
Att man fortfarande, när vi skriver 2021 i kalendern, ska behöva hävda detta självklara är faktiskt sorgligt.
