Att köra ismaskin

Historien om David Ayers, den 42-årige ismaskinföraren som fick hoppa in som målvakt i en NHL-match, har vevats så många varv i olika medier nu att den här krönikan framstår som så sen på bollen (eller kanske pucken passar bättre här?) att matchen har tagit slut för länge sen.

Men få saker har berört mig så mycket på senare tid. Dels för att det är en solskenshistoria, förstås. Men Ayers märkliga resa mot sina drömmars mål har också fått mig att fundera över mitt eget liv.

En kort sammanfattning av bakgrundshistorien: lördag 22 februari 2020 tar Toronto Maple Leafs emot Carolina Hurricanes i NHL. Ungefär halvvägs in i matchen har det osannolika scenariot inträffat att bortalaget har lyckats få båda sina målvakter skadade. Vad göra? Jo, i NHL finns en regel som säger att varje lag ska tillhandahålla en så kallad ”emergency goalie”, d.v.s. en person som finns i hallen och som är beredd att hoppa in som målvakt om något av lagen blir av med båda sina burväktare. Den som får dra på sig skydden och kliva in i Hurricanes kasse är då 42-åringe trebarnspappan David Ayers, vars yrke vanligtvis är att köra ismaskin för Maple Leafs farmarlag Marlies. Efter att ha släppt in sina två första skott så spikar Ayers igen och till slut vinner Carolina matchen med 6-3. Efteråt hyllas han som en hjälte av hela den hockeyintresserade världen.

Men Ayers väg till rampljuset är faktiskt ingen tillfällighet. I flera intervjuer det senaste veckorna har han berättat att han under många år målmedvetet har kämpat för att nå sitt mål. Jobbet som ismaskinförare tog han just för att ha möjligheten att nästla sig in som emergency goalie. Ayers, var tidigare hockeymeriter stannar vid en medioker collegekarriär, erbjöd sina tjänster som extramålvakt så fort Maple Leafs eller Marlies behövde en sån på sina träningar. Därifrån bidade han sin tid och väntade på en chans som kanske, kanske skulle komma.

Och det är här som Ayers berättelse blir något mer än en kul anekdot för mig. Jag kan liksom inte låta bli att dra paralleller till mitt eget liv. Vilka chanser har jag själv försakat genom att inte ha tillräckligt stort tålamod? Då tänker jag framförallt på mitt scenkonstutövande. Missförstå mig inte, jag är stolt och lycklig över att befinna mig där jag är i dag. Men om jag hade offrat mer av privatliv och bekvämligheter, hade jag då nått de höjderna jag drömde om som barn? Om jag hade gett upp allt och kört den där jäkla ismaskinen år ut och år in, hade min stora chans att nå stjärnorna då till slut kommit? Antagligen inte, men tanken svindlar. David Ayers och hans historia tvingar mig, och andra, att se oss i spegeln och fundera över vad vi har gjort med våra liv. Kanske är det just det och inte en 6-3-vinst som kommer bli vårt bestående minne av honom.