Att ha lektion i pyjamas

Klockan ringer tio minuter innan lektionen börjar. Det är mörkt ute, och i normala fall hade jag antingen cyklat till skolan med iskalla fingrar, eller svettats på en överfull spårvagn. Istället flyttar jag mig nu bara från sängen till soffan. Medan tevattnet står och puttrar sätter jag på datorn. Jag snurrar snabbt upp håret i en knut och tar på mig en kofta över min pyjamaströja när föreläsaren vädjar till oss att sätta på kamerorna så han kan se oss.

Endokrinkirurgen som föreläser ser också nyvaken ut. Mitt under sin introduktion avbryts han av en kvinnoröst som i bakgrunden skäller åt den hund som skäller ännu högre. Han ursäktar sig och fortsätter prata om varför alla borde bli endokrinkirurger.

Har professorn pyjamas?

Jag undrar om man sitter i pyjamasbyxor och arbetar trots att man är professor? Jag undrar också om professorn, precis som min egen pappa var den i familjen som absolut inte ville ha hund en gång, men som blivit den som oroar sig mest när hunden får ont i magen. Och jag undrar om han hunnit äta frukost ännu. Kanske är det det som är problemet? Att han försov sig, missade frukosten och därför är lite stressad.

Jag hinner fundera ett tag innan han kommer igång. Han mumlar att teknik inte riktigt är hans grej och lutar sig sådär alldeles för nära kameran och till slut har vi en närsynt endokrinkirurg i grodperspektiv. När gamla människor koncentrerar sig riktigt noga tenderar de dessutom att öppna munnen lite halvt. Och just då insåg jag att, jo han hade visst ätit sin frukost.

Nära inpå

Medan han hämtar sina glasögon borstar jag tänderna och till slut har han lyckats skärmdela sin presentation. Aldrig har jag kommit så nära inpå en föreläsare som när hen föreläser på distans. Han hjälper oss med kirurgin, och vi hjälper honom med tekniken.

Och där sitter vi alla på varsitt håll och äter vår frukost i lugn och ro. Att kunna sänka tempot en aning har definitivt minskat stressen bland mina klasskompisar. Frågan är om det verkligen gjort det för föreläsaren vars hals blir allt mer rödflammig när, vad som för mig ser ut som en hantverkare, frågar om det är okej att behålla skorna på inomhus.

Och här någonstans borde väl en välskriven krönika få en vändpunkt, ett ”men” i berättelsen, men jag kan inte komma på något sånt. För egentligen vill jag bara hylla alla lärare som gör en sådan insats för att vi studenter ska kunna fortsätta våra studier i lugn och ro när hela världen står i brand.

Tack!

Läs fler krönikor här