22 November 2020 21:07 | Andreas Scheffel

Det är bara nån timma kvar till kvällens generalrepetition när min telefon plötsligt ringer. Vanligtvis är ett telefonsamtal typ det sista man vill ha så nära inpå att man går ut på scenen, men eftersom jag har glömt att stänga av ljudet så svarar jag utan att riktigt tänka mig för, som för att få tyst på luren.

Uppringaren är en kvinna med väldigt stockholmsk dialekt. Hon presenterar sig med namn och säger att hon ringer från Sveriges Radio och jobbar som researcher för ett nystartat program i P1 som ska handla om saker som det är tabu att erkänna att man är dålig på. Tydligen har hon hittat en krönika av mig på nätet och nu undrar hon om jag har tid att växla några ord.

Min felfokuserade hjärna undrar vad i hela friden hon menar. Jag har skrivit krönikor i den här tidningen i snart tio år och ett gäng av dem har handlat om mina egna tillkortakommanden. Det visar sig att det handlar om en text som jag skrev i maj 2018 och som var en replik till en kolumn av Andrev Walden där han tog upp den stora manliga ensamheten. Att vi män helt enkelt är så ruttna på att vårda våra vänskapsrelationer. Waldens text fick mig att reflektera över min egen roll som kompis. Att jag satte rubriken ”Jag är en dålig vän” på min krönika säger väl egentligen det mesta om vad jag kom fram till i mitt resonemang.

Nu, över två år senare, blir jag alltså uppringd av en researcher på SR som vill att jag ska öppna mig och prata om djupt personliga och privata saker över telefon, helt oförberedd och med en vilt främmande människa.

I normala fall hade jag bett henne ringa upp en annan gång när jag har tänkt igenom det hela, men av någon outgrundlig anledning så nappar jag på betet och vi börjar prata. Om mitt stora behov av egentid och hur det går ut över mitt sociala liv. Om hur jag beter mig mot de i min närhet som egentligen betyder så mycket, men som inte alltid får den kärlek de förtjänar, särskilt när de är i kris och behöver mig som allra mest. Om skammen över att vara en dålig kompis.

Hon ställer fråga efter fråga och jag svarar, utan att censurera särskilt mycket mer än mina vänners namn. Till slut är det hon som säger att det nog är dags att runda av, trots att det är jag som är den som har mer bråttom eftersom jag strax ska in på scenen. Innan vi lägger på frågar hon om jag kan tänka mig att vara med i radio och prata om detta. Jag hör mig själv svara ja.

Två dagar senare får jag ett sms. Det är från kvinnan på SR. ”Vi har valt att ta programmet i en annan riktning, men tack för ett trevligt samtal.” Ja, tack själv. Jag är alltså inte en tillräckligt dålig vän för att platsa i ett radioprogram om dåliga vänner. Innebär det att jag numera är uppgraderad till en medioker vän?

Här kan du läsa Andreas krönika från 2018:

När egentid går ut över vännerna