04 Januari 2020 15:00 | Louis Herrey

När jag skriver denna krönika är det nyårsdag. Vi har sjungit in ett nytt år och ett nytt sekel.

Inför denna synnerligen speciella dag har jag grubblat på om jag inte borde sluta ett synnerligen speciellt nyårslöfte.

Men det har varit tomt. Jag har inte känt någon inspiration om vad jag ska göra. Inte förrän på nyårsaftonen, fick jag en ingivelse. När jag stod på Hundfjällets topp (i Sälenfjällen) och fick skåda en magisk molntavla då solen gick ner över årets sista dag, då hör jag en inre röst: ”Det handlar inte om vad du ska göra, utan om vem du ska bli.”

Skriver listor

Naturligtvis. Jag hade börjat i fel ände. Vi tror vi fullbordas som människor genom att göra en massa saker – nästan för görandets skull. Vi skriver upp listor, till exempel på nyår, på allt som måste förändras i vårt liv. Sedan sätter vi igång, och kommer en bit på vägen. En liten bit.

Problemet är inte att det är dåliga saker vi vill göra. Tvärtom, det är ofta dugliga nyårslöften som att börja motionera, sluta röka, gå ner i vikt, etc. Problemet är att vi har svårt att fullborda det som står på listan – som dessutom kan vara väldigt lång – och då känner vi oss ofullbordade som människor. Vi gör också saker ibland som vi egentligen inte vill, bara för att passa in eller vara andra till lags. Det blir ett bra recept för olycka.

Vem är jag?

Om detta då är fel ände att börja i, vilken är den rätta? Jag tror att den bästa utgångspunkten är uppriktiga frågor till dig själv: Vem är jag? Vilken sort människa vill jag vara? Det är först när du vet detta som du vet vet vad du bör göra. Du behöver inte skriva långa att-göra listor eftersom dina handlingar kommer vara en naturlig del av dig och därför mycket lättare att fullfölja.

Jag var glad för den inre rösten (vi borde alla lyssna till den oftare), men jag kände att jag bara hade fått halva svaret på mina grubblerier. Jag förstod vikten av att veta min identitet, ja, men undrade samtidigt hur jag kunde utveckla den under det kommande året. Vilken sort människa ville jag verkligen vara?

Idag, på samma plats och tidpunkt som igår, skedde det osannolika. Gårdagens magiska solnedgång överträffades av en än mer strålande himmelsk manifestation. Jag och andra skidåkare var tvungna att stanna till och insupa skönheten i detta underverk. Det varade bara en kort stund, men tillräckligt länge för att jag skulle hinna uppfatta resten av vad den inre rösten ville att jag skulle veta. ”Allt måste vara vackert”, hörde jag mig själv säga. ”Allt måste vara vackert!”

Det vackra i andra

Det var svaret. Det var den person jag ville vara. Idag, på toppen av Hundfjället, började jag förstå vad min lycka är beroende av. Jag behöver vara den Louis som kan se det vackra i allt. Och då talar jag inte enbart om att uppskatta vacker natur, eller tänka mer positivt. Det går djupare än så. Framförallt handlar det om att se det vackra i andra människor, i nära och kära och även i mig själv. När jag gör det, då mår jag som bäst.

Därför blir detta mitt nyårslöfte till mig själv: Allt måste vara vackert.

 

Tidigare av Herrey: Dansens magi