Krönika: Den gången jag trodde att jag skulle dö

Av Andreas Scheffel

”Andreas, du måste verkligen kolla upp det här.”
Min vän spände ögonen i mig samtidigt som hon ömt höll min hand. Just den vänsterhand som det senaste halvåret hade varit föremål för en växande oro från mitt håll. För långsamt hade den där märkliga färgförändringen spridit sig över tummen. Det såg ut ungefär som att huden hade rostat. Min vän menade förstås bara väl och hon hade helt rätt. Förändringar i huden ska kollas upp. Tyvärr tillhör jag de som hellre är sjuka än uppsöker vårdcentralen, men nu hade det som sagt gått sex månader och det blev bara värre och värre. Så jag tog mod till mig och bokade tid hos en hudklinik.

Under den obligatoriska väntetiden på några månader så hann min oro gå över i ångest. För vad kunde det här vara om inte hudcancer? Och med tanke på hur länge jag hade väntat med att söka vård så hade den säkert spridit sig till andra delar av kroppen också. Natten innan besöket på hudkliniken sov jag i princip ingenting och väl på plats var jag ett totalt nervvrak. Läkaren som tog emot mig kunde inte säga nåt direkt om vad det rörde sig om, men tester skulle tas och analyseras. En liten del av huden på min vänstertumme skars bort, jag fick ett plåster och skickades hem.

Det var inte direkt så att min oro minskade efter besöket. I bästa fall väntade en oerhört plågsam behandling, i värsta fall döden. Några andra alternativ såg jag inte. Efter en (på fler än ett sätt) dryg vecka så ringde telefonen. Det var från hudkliniken. De ville att jag skulle komma upp för fler prover, gärna så fort som möjligt. Det här var ju så klart det ultimata beviset på att jag hade haft rätt hela tiden. Är det bråttom så handlar det om cancer. När jag dagen efter kom in till läkaren så hade jag bestämt mig. Jag ville veta direkt. Inget lirkande, raka besked. Har jag cancer så säg det bara rakt ut. Läkaren stirrade på mig en stund som säkert inte varade mer än tre sekunder men som kändes lång som en Wagneropera. Sen sa hon;
”Du har inte cancer. Om vi har varit otydliga i vår kommunikation och därmed fått dig att tro det så ber jag om ursäkt. Anledningen till att vi ville att du skulle komma tillbaka för fler prover är att vi står och väger mellan två olika diagnoser och vi vill kunna ge dig den rätta. Men inget av de två alternativen är på något sätt farliga för din hälsa.”
Resten av besöket minns jag som i ett rus. Endast korta fragment återstår. Men jag vet att jag tackade henne och avböjde fler prover. En brunspräcklig tumme kan jag leva med, det enda jag ville veta var att det inte är farligt. Jag hade fått tillbaka mitt liv.

Det kanske allra märkligaste med den här historien är att det bara tog några månader, sen var ”rosten” borta från min tumme. Det var som att ångesten i sig fick den att växa och när jag fick reda på att den inte var nåt att oroa sig över så förvann den av sig själv. Det enda jag har kvar idag, 16 år senare, är ett litet ärr där hudläkaren tog sitt prov. Jag sitter och tittar på det där ärret ibland för att påminna mig själv om vilken idiot jag var. För det är faktiskt särdeles korkat att sätta diagnos på sig själv.