Annons

90 år av tillfälligheter, utmaningar och optimism

När Gunilla Nilsson kom till jorden en julidag 1931 stod rosenbuskarna i full blom och sommaren nådde sin kulmen. Sedan dess har Gunillas liv bjudit på såväl solsken som mörka moln. Idag fyller den beresta konstnären, läraren och fembarnsmamman 90 år.

– Jag tror att livet består av tillfälligheter, säger hon.

Familj | 15 Juli 2021 11:00

När Gunilla fick frågan om vad hon helst läser hämtade hon en hel pärm med boktips. Malou von Sivers, Majgull Axelsson, Alyson Richman och Nadia Hashimi, för att nämna några.

FOTO:

Gunilla Nilsson

Aktuell: Fyller 90 år den 15 juli
Bor: I centrala Kungsbacka
Familj: Fyra döttrar på jorden och en i himlen, fjorton barnbarn, snart tio barnbarnsbarn
Intressen: Teater, konst, litteratur och pussel
Läser helst: ”Jag läser jättemycket, skönlitteratur som ska ge mig någonting, inte kiosklitteratur”. Tipsar om Ålevangeliet av Patrik Svensson och Brev från min barndom av Emma Reyes.
Tittar helst på: Netflix, såg senast den franska mysterietriller-serien Lupin. Annars gärna dokumentärer och verklighetsbaserade filmer.
Favoritkonstnärer: Göteborgskoloristerna och Emil Nolde. Gillar verk med mycket färg.

Gunilla Nilsson föddes som Gunilla Torin i Borås. Båda hennes föräldrar var utbildade fotografer, som startade och drev den ännu befintliga Torins fotoateljé.

– Mamma ville bli konstnär men det var syndigt då. Hon fick börja jobba när hon var 17 år och då studerade hon till fotograf. Det är ju konstnärlig verksamhet det också, även om det inte ansågs som det då, berättar Gunilla.

När Gunilla var elva år flyttade familjen till Djursholm i Stockholm.

– Det var på grund av kriget och pappas verksamhet inom arkivfotografering. Sedan bodde vi i Uppsala i några år. Då tyckte jag det var roligare med studentteater än att läsa läxor… Så jag har gått ganska länge i skolan, ler Gunilla.

Åter i Västsverige tog Gunilla så småningom studentexamen, i Alingsås 1952. Kort därefter blev hon hopparad med tio år äldre Sture, som skulle komma att bli hennes make. Det var som en blinddejt, fast innan begreppet fanns. Kärleken tog dem med storm och Gunilla, som hade valt mellan karriärvägarna skådespelerska och lärare, fick vara rationell och välja en kontoristutbildning.

– Jag var tvungen att ha en utbildning innan jag fick lov att gifta mig med honom. Så då gick jag på handelsskolan Filip Holmqvist i Göteborg, för det gick fort.

Fem döttrar

En kort sejour som sekreterare på en mössfabrik i Göteborg hanns med, innan Gunilla blev gravid. På den tiden fanns det inga andra alternativ än att lägga karriären på hyllan och bli hemmamamma.

– Vi fick fem döttrar. Första -54, andra -56, sen kom två -58, och då visste vi inte att de var två förrän de kom. Och så fick vi en till, lite senare.

Det gjorde dock inte så mycket att sekreterarkarriären blev kort. Gunilla är nämligen av åsikten att man ska ha minst tre yrken under sin livstid.

– Jag har läst det någonstans, att det är så man utvecklas genom livet.

Fascinerades av spanskan

När Gunilla hade fött fyra barn och varit hemma med dem i flera år råkade hon på en tillfällighet som skulle komma att påverka hela resten av hennes liv. Grannfrun frågade i förbifarten om inte Gunilla ville ta en kurs i spanska ihop med henne, och så blev det.

– Det var den här lusten att göra något som inte alla andra gör. Eftersom jag hade studerat så mycket tidigare så var min hjärna som en svamp. Det var fascinerande att det var så lätt. Det var så roligt att få använda huvudet igen.

Många tavlor har det blivit genom åren, både i akvarell och akryl. Gunilla har ett helt litet galleri med egen konst i sovrummet.

När alla barnen börjat skolan gjorde Gunilla det också. Hon började läsa spanska på universitetet, tog examen och blev erbjuden att själv undervisa spanskaklasser.

– Sen hade jag tänkt fortsätta läsa franska så att jag fick en fil. kand, men då blev jag gravid igen, säger hon.

Flyttlasset gick till Onsala

Gunilla var 40 år och en sladdis var på intågande. 1972 föddes yngsta dottern och två år senare flyttade fembarnsfamiljen från Göteborg till Onsala. Gunilla fick jobb som spanskalärare på Folkuniversitetet.

– Jag älskar att undervisa. Det är så roligt att få folk att förstå och lära sig att förmedla någonting.

För Gunilla har det viktigaste aldrig varit att hennes studenter ska uppnå perfekt spansk grammatik och kunna besvärliga verbformer utantill. Det är det lustfyllda med att lära sig ett nytt språk som har stått i fokus.

– Jag tror att jag har varit rätt så bra på att lära ut de väsentliga små orden som gör att du kan göra dig förstådd i främmande länder.

Många, långa resor

Efter några år kom ytterligare en tillfällighet som kom att berika Gunillas liv framåt. En elev som jobbade på resebyrå frågade om Gunilla var intresserad av att bli reseledare för spanska turister. Sagt och gjort – under flera års tid tillbringade Gunilla somrarna med att prata spanska vid såväl norska fjordar som i Kina.

Även på fritiden har det blivit åtskilliga resor genom åren. Gunillas make Sture jobbade som flygledare och brann för att resa till exotiska platser.

– Vi har flugit runt jorden tre gånger. Varje år i januari tog vi ledigt och åkte någonstans. Ofta tre, fyra veckor, ibland längre. Vi har åkt till Söderhavet, Australien, Filippinerna, Kina, you name it.

De passade ofta på att besöka spansktalande länder. Man får nämligen ut mer av ett resmål om man kan prata med lokalbefolkningen, menar Gunilla.

– Det som gav mest intryck var när vi åkte till Ecuador och Galapagosöarna. Det är kanske höjdpunkten, för framför allt har det varit roligt att åka till Latinamerika.

Lärde ut akvarellmålning

Gunilla, som fick sin konstnärlighet med modersmjölken, har även vigt en stor del av sitt liv åt konsten. Det kan kanske inte helt tillskrivas tillfälligheter, men visst låg det lite tur bakom att Folkuniversitetet i Kungsbacka frågade just Gunilla om hon ville bli lärare på akvarellkursen för nybörjare där i mitten av 90-talet.

– De fick inte tag på någon lärare, så de sa ”men Gunilla, du målar ju”. Jag kunde så pass mycket att jag kunde lära ut grunderna, och det pedagogiska hade jag ju. Sedan slutade det inte, utan det utökades med kurser i konsthistoria, spansk konst och kvinnliga konstnärer. Det har varit väldigt roligt, för jag har ju fått läsa på själv så att jag verkligen kan mina saker, berättar hon.

Inte förrän 2019 gick Gunilla i pension och slutade undervisa konststudenter. Då var hon inte riktigt kry, men när hon fick en ny hjärtklaff blev hon bättre.

– Jag är pigg nu, men corona har tagit lite på krafterna. Man blir väldigt ensam. Jag har inget emot ensamhet men egentligen är jag en väldigt social person.

Som tur är har hon en stor familj – döttrarna med respektive, barn och barnbarn som finns på hyfsat nära håll, ringer ofta och hälsar på. Nu när det är dags för 90-årskalas i trädgården kommer 19 vuxna och 9 barn för att fira, och det är inte hela familjen.

Livets största sorg

Livet har dock inte alltid varit lätt och lyckligt. Sedan flera år tillbaka saknas en viktig person på varje familjeträff och kalas. Gunillas näst äldsta dotter gick bort i cancer i alldeles för ung ålder.

– Henne saknar vi alltid, hela tiden. Bilden av mitt liv kan låta glättig, men att förlora ett barn är väldigt, väldigt tungt. Man minns en underbar flicka, och hon lever kvar så länge vi talar om henne.

Gunillas make Sture gick bort för sju år sedan, 93 år gammal. Då hade paret varit lyckligt gifta i 63 år, så det blev en omställning att hitta en vardag i den nya ensamheten.

– I och med åldern tar allting mycket längre tid. Bara att dra på sig stödstrumporna, att sköta om sig själv. Man måste göra lite andningsövningar och andra gymnastikgrejer, så jag tycker att dagarna brukar löpa på bra fram till klockan två. Då sover jag middag en stund, sen vid fyra kan det bli att man undrar vad man ska hitta på, berättar hon.

Då landar hon ofta vid hörnbordet i sovrummet, där det alltid ligger ett tusenbitarspussel redo.

– Jag lägger massvis med pussel. Då försvinner tiden, och jag inbillar mig att det är bra för hjärnan.

Att lägga pussel är utmärkt hjärngympa och tidsfördriv för trista dagar.

”Född optimist”

Trots att hon har både KOL och hjärtfel och äter en del mediciner, mår Gunilla ändå relativt bra. Hon tycker själv att det är helt otroligt att hon är 90 år gammal.

– Jag är glad varje gång jag kliver ur sängen och kan vara i form en dag till. Jag är född optimist.

Sekreterare, spansklärare, konstlärare och reseledare. Dessutom mamma och hemmafru. Man kan konstatera att Gunilla har levt efter sin egen filosofi om att prova på minst tre jobb genom livet. Dessutom har hon tyckt att det har varit viktigt att ta vara på de chanser som ges och inte sky utmaningar.

– Det kan vara bra trist att fastna i att göra samma sak hela livet. Jag tror att jag har haft roligare än de som har planerat allt de ska göra i detalj. Livet består av tillfälligheter, säger Gunilla Nilsson.

Annons

KOMMENTERA ARTIKELN

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.

Läs Även

Bror Tolver Larsson firar 107 år på jorden

Familj Under Bror Tolver Larssons livstid har världen genomgått två världskrig. Sverige har bytt statsminister 30 gånger och ...

Utmaning att illustrera barnbok

Nyheter Till vardags arbetar Maria Gerdle som ingenjör. På fritiden driver hon en webshop med egna produkter. Nu har Maria ...

Pågående skogsbrand i Anneberg

Nyheter Nej, en skogsbrand är väl att ta i, men det pyr lite i en backe i skogen vid Skå...

Lukas och Moa släckte branden i ödehuset

Nyheter Under sin eftermiddagspromenad i Onsala i måndags såg Lukas Johansson och Moa Ekdahl, båda 20 år, rök ...
Annons