Swish eller godis?

Ingen verkar veta när Halloween inträffar. Grannskapets läskigt utklädda ungar stryker runt i två veckor under oktober-november i hopp om att någon gång träffa rätt. ”Bus eller godis?” är den ständiga frågan.

Men mina barn säger ”swish eller godis?” för de vet att alla inte har godis hemma. Hos oss har vi skapat godisgömmor som antingen är så dåliga att vi äter upp godiset själva eller så bra att vi inte hittar godiset när det är dags att dela ut det. Ungarna ser vettskrämda ut när jag erbjuder frukt.

Halloween är en högtid som vi ser fram emot med skräckblandad förtjusning – jag med skräck och barnen med förtjusning. Precis likadant var det på Halloween på Liseberg, där jag knappt klarade av att vara när zombies släpptes lösa, trots att det var ljust. Jag var dock tvungen att stå kvar i zombieområdet i väntan på att barnen skulle komma ut från ett skräckhus som de fått för sig att vandra runt i. Ett hus ifrån vilket vuxna kom ut och sa att här skulle de aldrig låta sina barn gå utan en vuxen. Ångest! 

För min del behövs inte en skräckhelgdag. Vardagen är fylld med fasa. Som när jag kom hem från jobbresan häromdagen. Jag skyndade förbi barnen för att snabbt kolla att Bosse Bokföring var okej. Egentligen heter han Ninja – men ser enligt barnen mer ut som Bosse – och är en sköldpadda vi passar. Jag dör om han kolar vippen under vår omsorg. Turligt nog låg han där och njöt under värmelampan.

I veckan inträffade något som jag och Maken fasat för i alla år. Vi hade missat att det var stängningsdag. Det är då inte bara skola, utan även fritids har stängt. Upprörd pallrade sig Yngsta Sonen hem. Och där hemma tog Stora Sonen tag i situationen och ringde upp sin mor och gav henne en rejäl utskällning för det inträffade. Som plåster på sonen – eller såren – utlovades både kladdkaka och varmchoklad. Och jag kunde inte låta bli att påtala att det kanske ändå var mer pappas fel, för det var han som hade lämnat på fritids…

Halloween sammanfaller på något underligt sätt med alla helgonhelgen. Oklart just vad pumpor och helgon har gemensamt. Hur som helst så har vi häckat just på kyrkogården för att titta till nära och kära. Yngsta Sonen ställde då den mycket relevanta, men inledningsvis svårtolkade frågan, om de som ligger där i jorden har något underliv. Efter lite resonerande, så förstod jag vad han menade – har de döda ett liv under jorden – och han lärde sig ett nytt ord för snippa.

Förresten, om du tycker Liseberg står för alltför dyrköpt skräck, så kan du eller ditt barn uppleva likvärdigt äckel hemma. Det är bara att ta itu med att städa duschsilen. En sörja som skrämmer slag på tuffaste karl!