När egentiden går ut över vännerna

För en dryg månad sedan publicerade Aftonbladet en krönika av Andrev Walden som handlade om manlig ensamhet. Det var en text som berörde mig väldigt mycket, en sån som stannade upp det aldrig sinande flödet av åsikter i min feed. För inte bara träffade han väldigt rätt i sina analyser av den stora manliga ensamheten, han nuddade också vid det rent privata för min del. Nästan som att hans tankar var mina. Walden skriver att han, sen han fick sina två barn, mer och mer har tappat kontakten med sina vänner. Den lilla tid som blir över när familjen har fått sitt behöver han egentid för sig själv för att inte gå sönder. Därmed så prioriterar han bort sina vänner, vilket gör att han blir mer och mer ensam och det skrämmer honom. 

Han inleder sin text med meningen ”Jag har nästan inga vänner”. Så drastiskt skulle inte jag uttrycka mig om min situation. Jag har flera vänner. Några som har hängt med sen barndomen, andra färskare. Jag har heller inga problem att göra nya bekantskaper eftersom jag känner mig bekväm i sociala sammanhang. Problemet är att jag är så jäkla dålig på att vårda mina vänskapsrelationer. För hur mycket jag än älskar att umgås så har jag också ett väldigt stort behov av att vara själv. Större än de flesta, skulle jag gissa. Om min möjlighet till egentid försvinner så slutar jag fungera. Jag blir stressad, nervös, deppig. Eftersom jag jobbar med scenkonst och inom vården så har jag människor runt mig hela tiden. När jag kommer hem från jobbet så vill jag naturligtvis umgås med min sambo. Nånstans där är min sociala kvot redan fylld. Precis som för Andrev Walden, som dessutom lyckas klämma in två barn i den ekvationen, så är det alltid mina vänner som bortprioriteras. Det blir att man hör av sig om man har ett ärende, annars inte.

Men det största problemet, det som är jobbigast att erkänna för sig själv och andra, är det att jag som vän är som sämst när jag behövs som mest. Om någon i min närhet är i sorg så drar jag mig ofta tillbaka när jag i?stället borde finnas där. Jag blir rädd och osäker, tänker att det är bättre att personen i fråga får kontakta mig om hen behöver det. Jag har svårt att relatera till känslor som jag inte själv har upplevt och då tänker jag att jag snarare hjälper än stjälper min vän. Vilket naturligtvis är nonsens, oftast vill en människa i sorg bara ha tröst och kärlek. Av alla mina dåliga egenskaper så skulle jag nog ranka den här som den allra sämsta. 

Jag är inte en ensam människa. Men ändå tycker jag att det här med vänskap blir svårare och svårare ju äldre jag blir. För om jag har en ledig kväll och vill höra av mig till någon för ett spontant häng så är det numera försvinnande få som det känns naturligt att kontakta och siffran krymper för varje år. Och insikten att jag bara har mig själv att skylla är knäckande.