Jag borde ha sagt det tidigare

Kan man tala med de döda? Jag ville försöka i alla fall.
Jag var ute på en längre joggingrunda när jag la märke till kyrkogården. Då kom rösten. Ni vet, den där inre rösten som säger till dig när det är något viktigt du behöver göra.
 ”Spring till graven. Prata med honom.”

Det knarrar under fötterna när jag närmar mig. Den frysta nysnön ligger som ett svalt täcke över graven och ovan mig ligger vintermolnen täta. Men det är ändå något varmt över platsen. Jag drar ett djupt andetag, redo att tala till honom. Men när jag fixerar blicken på gravstenen stockar det sig i halsen. 
Vi blev alla bestörta när vi fick beskedet om cancern. Under en lång tid trodde jag dock att han skulle klara det. Han var en kämpe. Men sjukdomen segrade till slut. Han dog i mitten av sitt liv, alldeles för ung, några år yngre än jag, sörjd av familj och otaliga vänner.

Jag var inte hans närmaste vän. Men jag var en av många vänner och bekanta vars liv blev rikare genom samröre med honom. Han var en person som hade gåvan att se andra. Han ställde alltid upp när det behövdes. Han var dessutom en god lyssnare – något jag uppskattade mycket hos honom. På hans gravsten hade jag velat lägga till: ”Han var en vän till alla.” 

Ju sämre han blev desto starkare växte en känsla inom mig att jag borde tala med honom. Tala om för honom hur mycket han betyder för mig och min familj. Tacka honom för allt han gör för oss. Berätta för honom att jag tycker han är en fantastisk pappa och en underbar make. Jag tvivlade visserligen inte på att han ifrågasatte min tillgivenhet. Han visste nog att jag tyckte om honom. Men hade jag sagt det till honom någon gång?

 Tiden gick. Och jag tvekade. Varför? Kanske var det för att jag inte ville bli för sentimental? Eller var det för att han kanske hade uppfattat det som ett avsked inför hans död – som jag inte ville påminna honom om. Jag väntar nog lite till.

Men efter att ha väntat på det perfekta tillfället som aldrig kom ringde jag till slut upp honom. Jag undrade om han hade möjlighet att träffas. Det ville han gärna, men inte just den dagen eftersom han var på väg att träffa sin läkare. En kort tid därefter blev han permanent inlagd på sjukhuset. Och samma vecka som jag råkade vara på jobbresa utomlands avled han. Jag hade missat alla mina chanser.

 Jag torkar bort tårarna så att jag kan se hans namn tydligt igen på gravstenen. Och nu säger jag orden jag så länge velat säga. Jag tackar honom för att han var en så god människa. Jag tackar honom för att han älskade sina barn och sin hustru så djupt, och givit dem så många vackra minnen. Jag tackar honom för all glädje han så frikostigt skänkte och för att varje plats han steg in i alltid blev en ljusare plats för oss andra.

 Efter att ha talat med honom en lång stund avslutar jag med orden jag har svårt att få fram: ”Jag önskar bara att jag hade sagt detta tidigare.”

Just i det ögonblicket spricker molntäcket upp och släpper fram den lågt liggande solen i all sin kraft. Det var en vecka sedan jag hade sett den sist. Nu vilade dess ljustrålar mjukt över graven. Kanske är det en tillfällighet? Kanske inte. Oavsett, i den stunden återfanns en bekant känsla inom mig: Det kändes som om någon hade lyssnat. 

Tack, min vän. Igen.