Inga men, alla män

Jag satt med en vän på ett av stadens fik och pratade. Samtalsämnet var givet: Hashtagen metoo hade fullkomligt översvämmat våra flöden i sociala medier under veckan. Min vän berättade om sina upplevelser och jag själv om hur drabbande kampanjen varit när plötsligt en man från bordet bredvid la ner sin tidning och lutade sig mot oss och väste ur mungipan:
 – Jag tycker att man borde prata om ett större problem.
 Jag och min vän tystande. Mannen såg ut som en parodi på gamla tiders italienare med vit bredbrättad hatt, guldsmycken och en knivskarp tangorabatt. Min vän hämtade sig först, tog ett djupt andetag varpå hon undrade vem mannen var och om han hade tjuvlyssnat länge på vår diskussion.
– Ja, jag har för vana att lyssna på vad människor säger för att sen oombedd bryta in i diskussioner för att framföra mina funderingar och sanningar. Mitt namn… Mannen gjorde en konstpaus.
– Är Rovisi Sandström.

 Jag ryckte till när mannen sa vad han hette. Det kändes taget, påhittat. Jag kunde svära på att jag aldrig sett mannen förut men namnet var bekant. Jag hann dock inte tänka på saken särskilt länge innan mannen fortsatte på den göteborgska bara en kungsbackabo kan ha:
– Jag är nämligen för jämställdhet och vill uppmärksamma sexuella trakasserier mot alla, inte bara mot kvinnor. Män blir också utsatta för allt möjligt och kanske i större utsträckning än vad vi vet, för mörkertalen kan vara stora. Märk väl att nyckelordet här är J Ä M S T Ä L L D H E T. Mannen bokstaverade det sista ordet. Min vän svarade honom fort. 

 – Att bortsett det uppenbara felet i att bara dyka in i två okända människors samtal så handlade inte sakfrågan om vem som hade blivit mest utsatt. Däremot vore det ju bra om ni män tog mer ansvar för frågan och erkände att ni är en del av problemet.
– Okej! Nästan skrek Rovisi Sandström så flera människor i rummet vände sig mot oss.
 – Är det på det sättet, visst jag kan leka hashtagleken jag med! #Jaghar #Idid #Ihave #Iwill #notOK #Itakeresponsibility! 

Jag tittade på min vän som snabbt tryckt in en hel räkmacka i munnen för att slippa svara. Jag hann tänka att hon stoppade den i fel människas mun men tog ändå till orda.

– Du tycker inte att du överkompenserar en smula? Jag tittade på mannen. Hans näsvingar vibrerade på ett bekant sätt. Jag fortsatte:
– Jag tror inte att det handlar om att tvinga fram bekännelser från män. I stort sett alla kvinnor har upplevt sig sexuellt trakasserade eller på annat sätt blivit utsatta av män. Vi kan nog gissa oss till att det inte är en liten grupp män som springer runt och utför allt detta så vi får kallt räkna med att den stora majoriteten får anses skyldig.... Min vän märkte vad som höll på att hända, två män som pratade patriarkatets problematik hon drog sig omärkligt bort och lämnade oss. Så satt vi där, Rovisi och jag. Vi pratade om vår skuld och skam, om självrannsakan och attityder. Vi diskuterade lösningar på problemet, vårt ansvar och beteende. Vi satt säkert i flera timmar och pratade och vi pratade. Men mot slutet började Rovisi tveka och muttrade:  
–   På ett sätt är det synd
–   Vaddå? Frågade jag
–  Det hela har säkert blåst över på den korta tid vi suttit här. Det är nog slut nu.
–  Det är nu det börjar. Svarade jag.