En sista god gärning

Vi vill helst inte prata om det, men vi ska alla den vägen vandra. Alla kommer att dö, men tack och lov blir medellivslängden allt högre så många får längre tid här. I Sverige är kvinnornas medellivslängd drygt 84 år och siffran för männen är drygt 80. Men döden finns alltid med oss, oavsett om vi vill det eller inte. Det kanske inte är så muntert att fundera så mycket kring det, men faktum kvarstår. Och den dagen livet tar slut går det att göra en sista god gärning: donera organ. Den här veckan är det Donationsveckan, ett sätt att aktualisera att fler än någonsin väntar på ett nytt organ och att behovet är stort. Dessutom är det fortfarande enormt många som inte anmält sig till Donationsregistret, jag tillhör den skaran men ska ändra på det. I måndags var 1 687 816 personer registrerade, så jag är inte direkt ensam om att ha missat att registrera mig. SVT hade i veckan ett inslag om Donationsveckan och hade då träffat en man som tack vare registret fått en ny njure. Han påpekade att det kändes olustigt att en annan människas död hade räddat hans liv, men var evigt tacksam för att han fått chansen till ett drägligt liv igen. Tänk vilken frihetskänsla för honom. Donationsveckan startades 2010 och det märks av en stor ökning av antalet anmälningar till registret under kampanjen. I fjol kom drygt 12 000 anmälningar in. Normalt brukar den siffran ligga mellan 400 och 1 000 under årets övriga veckor. En registrering innebär däremot inte att du säger ja till organdonation, det är lika viktigt att anmäla om du säger nej. Många har säkert pratat med familjen om sitt ställningstagande när det gäller organdonation, men lägg inte det i knät på dina anhöriga. Gör i stället ett aktivt val, så är det inga tveksamheter. Och säg gärna ja, det kan rädda någon annan människas liv. Jag ska säga ja. Kan jag hjälpa någon annan efter min död så ställer jag gärna upp. Trevlig helg, trots ämnet.