Deras drömkryssning blev en mardröm

Fjärde dagen på drömkryssningen i Karibien drabbades Carry Kvarntun plötsligt av hjärtinfarkt. Försäkringbolaget gav ingen hjälp när sjukhuset krävde hundratusentals kronor för operation. Utan pengar från en släkting kunde det slutat i katastrof.

Kryssningen i två veckor i östra Karibien var en drömresa för paret Carry och Pia Grapenstrand Kvarntun från Åsa. Lyxbåten Fantasia med 3 800 passagerare och runt 1 000 i personalen seglade på nätterna och på dagarna var det spännande utflykter på tropiska öar.

Eller rättare sagt: så var det tänkt. Redan fjärde dagen, den 28 februari, tog det slut.

– Jag vaknade vid femtiden av att jag hade så ont mellan axlarna och att det strålade ut i armarna, berättar Carry.

Han gick ut på hyttens balkong för att få luft och röra sig lite, men smärtan släppte inte, tvärtom. När det gått två timmar började han kräkas, och det blev snabb insats från båtens medicinska personal. Man konstaterade misstänkt hjärtinfarkt, gav akuthjälp och tog kontakt med ett sjukhus på Trinidad där båten skulle lägga till ett par timmar senare.

Pia fick kontakt med IF i Sverige, men fick inget tydligt besked om vad de skulle göra.

– När båten lade till stod en ambulans och väntade, och jag fick åka med i framsätet, säger Pia.

Färden slutade på ett privatsjukhus. Men längre än till akuten kom de inte.

– Det kom fram en kvinna som hörde till administrationen och berättade att det kostade 16 000 kronor om de skulle göra en undersökning. Vi betalade med våra Visakort, vi hade ju inget val.

p>

Nästa steg var att få ett rum på sjukhuset. 26 000 kronor var priset. Det betalade igen, men nu var korten tömda.

Några pengar till operation fanns inte – den skulle kosta 159 000 kronor!

– Vi visade våra försäkringspapper, men fick bara beskedet att det inte fanns något avtal med sjukhuset om vård.

Pias dotter Madeleine i Sverige hjälpte dem att få tag i IF igen, som hänvisade till SOS international, den samorganisation som försäkringsbolag använder sig av vid akuta sjukdomsfall utomlands. SOS fick kontaktuppgifter med sjukhuset men inget hände. Under tiden gav läkarna Carry uppehållande medicin för att inte förvärra läget, men vägrade operera så länge inga pengar fanns.

Pia blev allt mer desperat. Hon hade inga pengar till hotell och mat, och de två fick göra ett tufft val.

– Jag tog en taxi tillbaka till båten och följde med den. Jag fick försöka ordna allt därifrån.

Så fick hon en idé. I Sverige fanns en släkting hon visste hade det gott ställt.

– Jag ringde henne och förklarade vad hänt och hon gick med på att föra över 300 000 konto till vårt konto.

Det blev klartecken för operation.

Men det blev allt svårare för Pia att stötta Carry. Båda två fick besked från sina telefonbolag att de överskridit sina samtalsgränser och att telefonen skulle stängas av.

– Jag fick tag i Telenor och förklarade att de inte på några villkor fick stänga av, vi fick lösa pengarna sedan. Det gick de med på.

För Carry gick det sämre. Han hade Telia-abonnemanget Hale Bop, som bara går att nå via en datorchat. Telefonen stängdes obevekligen av.

– Jag fick ringa till sjukhuspersonalen, och så berättade de hur det var med Carry.

Som tur var gick ballongsprängningen av de igensatta kärlen bra. Men räkningarna fortsatte att ticka in. Även eftervården kostade stora summor.

Nu hade i alla fall SOS fått kontakt och bestämt sig för att betala en delsumma – men inte till Pia och Carry utan till sjukhuset.

– När jag påpekade att sjukhuset redan fått betalt av oss, tyckte SOS att det var vi som skulle kräva tillbaka våra pengar. Det skulle jag göra från kryssningsbåten! Jag vägrade, säger Pia.

p>

Men SOS skickade även en dansk läkare till Trinidad för att hjälpa Carry och följa med honom hem. Så när operationssåret någorlunda läkt och läget stabiliserats, blev det rullstol och flyg hem.

– Läkaren följde med hela vägen hem och in i vardagsrummet i Åsa. Han var jättebra.

Carry har hämtat sig, och fått sig en tankeställare när det gäller kost och motion. Men nu handlar det om att få tillbaka sina pengar.

– Totalt har vi betalt sjukhuset 314 000 kronor för vården. Dessutom har vi ju ringt för tusentals kronor, och fått semestern förstörd.

Fortsatta misslyckade telefonkontakter med försäkringsbolag kändes inte som ett alternativ, så de två lyckades få till ett möte med en ansvarig på IFs regionkontor i Mölndal.

– Jag förklarade att hur dålig hjälp vi fått trots att jag två dagar före resan kollat med IF om försäkringen gav fullgott skydd. Inte en enda gång har de hört av sig, säger Pia.

Och det verkade IF-tjänstemannen hålla med om. Efter mötet fick de direkt 250 000 kronor utbetalt, och nu ska ärendet utredas vidare.

– Det var ju till slut bra hanterat. Men man undrar ju hur en vanlig konsument ska klara en olycka utomlands om man inte pratar bra engelska och har en anhörig som kämpar dygnet runt. Och alla har ju inte släktingar med 300 000 kronor extra på banken!

Skaffa den digitala versionen av papperstidningen här