Bananer - en exakt vetenskap

Stämningen var rätt god i lunchrummet när ena kollegan slog sig ner för att äta en banan.

Korrigering. Vad som en gång i tiden möjligen hade varit en banan. Nu var det lite svårt att avgöra, skalet sprucket, färgen ett sammelsurium av bruna nyanser. Möjligen svart. Jag satt bredvid och gjorde vad jag kunde för att inte ens behöva ana den biologiska restprodukten till höger om mig. Samtalet blev möjligen lite lidande av att jag helt enkelt använde min temugg som fysisk skärm.

Kollegan, låt oss kalla hen Biffen, tröttnade rätt kvickt på vårt klagande och stönade högljutt när ytterligare en kollega förskräckt utropade att den så kallade bananen – nu till största delen uppäten – mest liknade kallbrand.

Det där med hur mogen bananen ska vara är svåra saker. Jag vill ha min klart gul, om något med lätt dragning åt grön. Så fort den börjar bruna till sig ens lite är det stopp och belägg. Jag vet att den är helt ok att äta, men det känns som att den håller på att ruttna i munnen, precis samma känsla som jag får av slagen frukt.
Genetiskt är det uppenbarligen inte. Min pappa föredrog sina bananer rejält brunprickiga, innan dess fnös han bara åt dem. Han var å andra sidan ett stort fan av gamla svenska pilsnerfilmer också, så smaken var stundtals diskutabel.

Bananens mognadsgrad engagerar. Det stod i alla fall snart klart runt vårt lunchbord. De flesta vet precis när bananen är exakt lagom mogen för den egna smaken. Bananer är ju känsliga små liv, det går på nån timma att de blivit för mogna. Ett oförsiktigt kast ner i ryggsäcken och det är frågan om minuter. Då väcktes tanken om banantimmar. Helt enkelt ledig tid att ta ut för att kunna stanna hemma med sin banan när det närmar sig, för att kunna sätta tänderna i den vid exakt rätt ögonblick.

Högsta chefen satt med vid bordet och motsa sig inte nämnvärt. Så missar någon av oss framöver en inplanerad intervju eller nån sida i tidningen i råkar bli blank, så vet ni varför.

Vi är hemma och tittar till våra bananer.

Fotnot: För dem av er som sluppit pilsnerfilmerna, Biffen och Bananen var en serie av Rit-Ola och senare en film från 1951 med Åke Grönberg och Åke Söderblom i titelrollerna.